Vad är det vi hämtar upp från djupet av oss själva när vi behöver hitta ett förhållningssätt eller öka vår beslutsamhet?
Ställda på det sättet är frågorna egentligen ganska enkla. Vi letar efter våra värderingar, det normsystem som vi alla på något sätt tillskansat oss - från uppväxten, upplevelser, böcker eller eget funderande.
Värderingarna styr oss i stort och smått, i vardagen och vid livsval, i röstbåset och vid tiggarmuggen, men också hur vi tar till oss nyheter eller diskuterar på sociala media.
Mot den bakgrunden är det nästan bisarrt att den politiska debatten är så befriad från klart uttalade värderingar och medierna enträget hävdar sin värdeneutralitet.
Självfallet är fakta och kunskap är viktiga. Uppfattningar som saknar verklighetsförankring är i bästa fall drömmerier, i sämsta - konspirationsteorier. Men i veckan som gick fick jag flera påminnelser om värderingarnas väsentlighet.
En moderat vän ger i sociala medier sitt stöd till M-kvinnornas föreslag om fler pappamånader i föräldraförsäkringen. Jag svarar att jag tycker att familjers liv inte ska styras av politiker. Men om det kom diskussionen inte att handla. Den snurrade kring vad som låg i medborgarkollektivets intresse. Jag lyckades aldrig få honom att förstå att det angreppssättet också är en värdering. Vi kom ingenstans, men moderaternas problem blev uppenbart i mina ögon.
Förfärad av utvecklingen i Aleppo sökte jag lite tidigare i veckan efter direktrapportering därifrån. I nätets universum råkar jag hamna i ett program där en brittisk ”oberoende reporter” avlägger sin rapport. Hon berättar om allt västvärlden har fått om bakfoten. I snabb takt ifrågasätter hon bilder, fakta och slutsatser. Det låter inte orimligt, men hon avslöjar sig genom att tala om en av världens grymmaste diktaturer i termer av ”Syriens legitima och folkvalda regering” och buntar ihop all opposition under begreppet ”terrorister”.
Inte ens det vi hör och ser kan vi bedöma utan att ha koll på våra värderingar - och andras. Vi lever i en krävande tid.
Och så Berlin. Jag kan inte sluta att stirra på den där svarta lastbilen och det blå skenet från Gedätchniskyrkans glasfönster. Hur många gånger var jag inte där under åren kring de östeuropeiska revolutionerna? År då värderingarna var helt avgörande. Visserligen kunde oppositionen i öst luta sig mot fakta. I väst var man bevisligen både rikare och friskare, men kraften och beslutsamheten som till slut gjorde slut på decennier av förtryck kom från ifrån en längtan efter frihet och få knyta an till en europeisk idégemenskap.
Jerusalem, Aten och Rom. Tro, filosofi och lag. Eller om man hellre vill: Barmhärtighet, debatt och medborgarskap. Vår mest fundamentala värdering är att vi har ett civilisationsarv och samhällsordningar som vi måste försvara, vårda och inte minst leva.
Så nu firar vi jul och nyår med på alla de olika sätt som vår frihet och pluralism möjliggör. Nästa år kommer kräva mer av oss.