Det ropas på visioner i politiken. Det är bra. Som medborgare är vi hjälpta av att veta i vilken riktning politiken vill dra långsiktigt och om den hålls ihop av värderingar som vi delar.
Men det finns en annan sida av det visionära. Den handlar om förförelse bortom all realism och tonårspolitik bortom allt vuxet och ansvarsfullt agerande.
De senaste veckorna har vi kunnat följa tonårspolitiken – och tonårsjournalistiken som bevakat den - i Katalonien.
Under hela perioden som separatisterna byggt upp sitt stöd från cirka 10 procent till 40, har svenska medier dragits med i flaggviftandet. Bilderna från Barcelonas gator har tydligen varit oemotståndliga för redaktörerna. Människor insvepta i flaggor, ungdomar som pratar sig varma för självständighet, en ledare som till och med ser ut som tonårsidolen Paul McCartney. Som skådespel var det inte dåligt, men som politik var det katastrofalt.
Jag kan inte låta bli att fundera på vad Kataloniens, nu före detta, regionpresident Carles Puigdemont tänkte när han i söndags fick bevittna hundratusentals katalaner i ett protesttåg mot hans självständighetspolitik.
Denna gång fylldes gatorna av människor som visade sig vara glada för sin dubbla identitet, katalansk och spansk, och som oroade sig över att ha en ledare som arbetat utan hänsyn till vare sig politiska eller ekonomiska realiteter. För alla dessa människor har det varit självklart att Katalonien skulle hamna utanför EU om det blev självständigt, något som Puigdemont viftat bort.
Närmare två tusen företag har redan sagt att de flyttar sina huvudkontor från den instabila provinsen. Men för rusiga medier har alla dessa människor – och realiteter - knappast existerat.
Efter att ha blivit föremål för den spanska rättvisan som nu anklagar Puigdemont för uppor, ett brott som kan leda till mångårigt fängelsestraff, dök Puigdemont och några av hans kolleger i förrgår upp i Bryssel. Där vill han ”söka skydd och internationellt stöd” för sin sak.
Tonårspolitikern har tydligen fortfarande inte förstått hur EU fungerar. Det är ett samarbete mellan stater och helt korrekt har EU:s ledare påpekat att frågan om Kataloniens status är en fråga för Spanien.
Det har från början varit alldeles klart att det inte funnits en folklig majoritet för katalansk självständighet. Inte någon opinionsundersökning har visat det. Inte heller fanns det stöd i lagen för den folkomröstning som Puigdemont genomförde. En majoritet av katalanerna stannade hemma. Utropande av en självständig stat kom efter ett krav från Puigdemonts koalitionspartner, ett litet flumradikalt parti med några få procents stöd i befolkningen, och vid en tidpunkt då mer än 80 procent av befolkningen ville se nyval, som sedan den spanska regeringen i Madrid beslutade om.
Man kan kritisera Madrid för den polisinsats som genomfördes i samband med folkomröstningen, men inte för mycket annat. Premiärminister Rajoy har styrt Spanien genom en svår ekonomisk kris och stökiga parlamentariska förhållanden. Nu måste hantera en oregerlig tonårspolitiker som inbjöd till röjfest, vände upp och ner på huset för att sedan sticka när polisen kom. Man kan bara önska honom lycka till.