Nej, sifferserien här ovan rör sig förstås inte om någon Lotto-rad. Den visar antalet utredningar som årligen presenterats mellan 2012 och 2016. Statens Offentliga Utredningar (SOU) och kommittéväsendet, som det kallas, är en viktig del i vår statsapparat.
Grundtanken var en gång att forskares vetenskaplighet och ämbetsmäns oväld skulle prägla förberedelserna inför politikernas arbete att stifta lag och styra riket.
Idag har dock systemet svält och blivit något helt annat. Det vi medborgare ofta stör oss på är att utredningsväsendet används som någon slags skyddsmur mot högst berättigade frågor som riktas mot politiken. Vad gör ni? Vad tycker ni? Svaret blir ofta: Vi utreder. När problemen inte blir lösta och frågorna återkommer, utreds det gärna igen.
Det finns politikområden som är så belysta att man kan undra om det inte snart uppstår brännskador. Och ingen tänker på kostnaden, fast vi vet vilka som betalar.
För den senaste och mycket uppmärksammade Välfärdsutredningen (SOU2016:78) arbetade inte bara ordföranden, det före detta socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu, utan också sex sekreterare, fyra sakkunniga, 23 experter och två referensgrupper. Ändå blev resultatet undermåligt. I sitt remissvar summerar Riksrevisionen att utredningens betänkande ”inte utgör ett fullgott beslutsunderlag för att införa en vinstbegränsning för företag som bedriver välfärdsverksamhet”. Aj då. Vi har fått kvalitetsproblem i ytterligare ett av statens kärnområden.
Men det större problemet är att politiken numera nästan reflexmässigt låter utredningar ta hand om saker som de själva ska lösa. Alla som kan något om politik förstår ju att Välfärdsutredningen tillkom för att socialdemokratin inte skulle behöva hantera Västerpartiets krav på ett vinststopp i välfärden för att ge regeringen sitt stöd. Genom att tillsätta en utredning köpte sig minst en halv mandatperiod av makt.
Mindre uppenbara problem är alla de utredningar som tillsätts antingen är rena politiska beställningsverk då de poliska partierna inte är förmögna att utveckla sin politik själva – vi betalar för det också - eller en slags smygstyrning av vad vi ska uppfatta som verkligheten eller sanningen.
Den nyligen presenterade Skolkommissionen (SOU2017:35) är ett gott mycket exempel på det senare. När resultatet presenterades påpekade ansvariga statsråd gång på gång att det var ”professionen” som hade talat, de som verkligen kan och vet, icke-politikerna. En närmare titt på listan över ledamöter visar dock att mest rörde sig om organisations- och fackföreträdare och akademiker som delar regeringens bild av vad som är den svenska skolans problem.
Både Välfärdsutredningen och Skolkommissionen kan ses som två temporära tankesmedjor åt ett socialdemokratiskt parti som slutat att utforma sin egen politik. Borgerliga regeringar har gjort samma sak. Otydlighet och väntan på ”experter” har blivit den moderna politikens melodi. Hur blev det så? Det borde de utreda själva på egen kammare - och bekostnad.