Svår, därför det är uppenbart att vi inte riktigt kan se - och än mindre hantera - svart och vitt samtidigt.
I stora delen av världen pågår den fantastiska process som den nyligen bortgångne professor Hans Rosling så pedagogiskt talade om. Alltfler får det lite bättre. Långsamt, nästan obemärkt om det inte var för personer som Rosling, reser sig människor från fullständig nöd till något lite bättre, från något bättre till ytterligare lite bättre.
Rosling talade inte så ofta om de där superrika på toppen av globaliseringens pyramid. Han pratade om basen, om skillnaden mellan att kunna få grundläggande sjukvård eller inte och om att kunna skicka sina barn till skolan istället för till fabriken.
För bara några decennier sedan var begreppet medelklass något vi förknippade med västvärlden. Så är det inte längre. Och innovationstakten i världen har aldrig varit högre. Även på här på hemmaplan har vi mycket att glädjas över, inte minst det som garanterat aldrig skapar rubriker - vår stillsamma normalitet. De flesta svenskar lever ett gott liv.
Men så är det då det svarta. Vi lever (också) i en värld med grymma krig, komplicerade konflikter, flyktingkriser och hot. Västvärlden kan ha inlett en period mot försvagning och marginalisering. I Sverige uppvisar flera samhällsområden så stora problem att vi inte bör skygga för ordet systemkollaps.
Och mitt i allt detta verkar vi, som sagt, oförmögna att hantera att vi lever i en tid av stora kontraster. Många väljer en sida, skapar sin egen informationsbubbla och beskyller de som väljer den andra för att ”inte se” det svarta eller vita. Tonen blir allt mer självsäker.
Av alla som vägrar att se både det svarta och vita i tillvaron tycker jag sämst om de politiker som menar att vi bor i ett fint land där det mesta fungerar när de sitter vid makten, för att sedan uppjagat tala om oacceptabla missförhållanden när de hamnat i opposition.
De återfinns i regering och riksdag, men också i vart och vartannat stadshus runt om i landet. De vill gärna ha makten, men kan förstås inte göra så mycket med den om deras grundläggande uppfattning om samhällsutvecklingen inte håller längre än en mandatperiod.
På en sådan skral grund går det inte att bygga. Inte stabilt och inte fort. Resultatet blir förstås att så gott som varje liten brasa (problem) får utvecklas till en storbrand (kris). Och att människor ser tillkortakommandena.
Så nu har politiken och politiker också hamnat i kriget mellan svart och vitt. I de sociala medierna är tendensen tydlig. Det vita laget består mest av politikernas kompisar som försäkrar dem om att de är fantastiska. I det andra lägret har det kokat av upprördhet länge men nu verkar cynismen vara det nya svarta. Det skrämmer mig.
För hur mycket av uppgiven distans, hån och förakt klarar vår demokrati? Jag vet förstås inte. Men jag skulle inte lämna den brasan ensam för länge.