Ledare: Christian Dahlgren: Han missade Beatles

Tage Erlander är den svenska politikens motsvarighet till tennisfantomen Roger Federer. Mellan 1946 och 1969 satt lundaakademikern från värmländska Ransäter ohotad som statsminister, 23 år i rad! Ett formidabelt rekord.

Som överlägset skicklig maktspelare höll han arbetarrörelsen offensivt samlad, den borgerliga oppositionen vanmäktigt splittrad och formade samhällsutvecklingen efter sina idéer om "demokratisk socialism" (en oxymoron kan man dock tycka). Det var den svenska modellens gyllene era med Socialdemokraterna i zenit, urstark tillväxt, försumbar arbetslöshet och en ständigt expanderande offentlig välfärdsapparat.

Erlanders sista val 1968 blev en förkrossande triumf. Han sopade hem egen majoritet i väljarkåren, över 50 procent! Sedan vände det tämligen abrupt.

När mästaren Tage tog adjö och lämnade över till Olof Palme var det som tidens gudinna obarmhärtigt vände sig bort från Socialdemokraterna. Partiet förlorade sin hegemoniska ställning och tvingades till en enda lång defensiv som varar in i denna dag.

Olle Svenning, författare och journalist, var i slutet av 60-talet medarbetare till Sveriges längste statsminister och skildrar den perioden i en ny bok, "År med Erlander" (Albert Bonniers förlag). Svenning målar ett oavbrutet fängslande porträtt av en regeringschef och partiledare som framstår helt osannolik numera. Närmast en renässansmänniska, förbluffande vetenskapligt välorienterad, lika oförställd folklig som utpräglad intellektuell.

Själv slås jag av hur genuint kulturell Tage Erlander var. Han gick ofta på teater, såg konstutställningar, läste kopiöst med skönlitteratur, sökte sig gärna till unga radikala författare som PO Enquist och bjöd in dem till överläggningar på Harpsund. "Politikerna behöver författarna för att få klarhet i Sveriges problem", brukade Erlander säga till Svennings krets i regeringskansliet. "Vi arbetar med samma material och måste lära oss något om människors relationer. Det är diktarnas gåva till oss", förklarade han.

Erlanders kultursyn var inte simpelt instrumentell som hos många andra politiker. Han läste verkligen romaner i deras egen rätt, utifrån ett uppriktigt intresse att söka förståelse på ett djupare plan. Jag misstänker att detta är en viktig pusselbit till Tage Erlanders politiska briljans. Kulturen gav värdefull insikt i den mänskliga komplexiteten, förfinande hans fingertoppskänsla och hjälpte honom att skarpsinnigare än sina konkurrenter bemästra tidens vågrörelser.

Samtidigt - eller just därför - skrämdes Erlander av tanken på att politiken skulle gripa makt över kultursektorn. Han hänvisade till poeten Werner Aspenströms ord: "Det är ju de industriella produktionsmedlen ska socialiseras, inte lyriken, inte konsten, inte kulturen. Socialismen är ett medel för att genombryta en ekonomisk fängelsemur, inte en morallära för hur de så småningom befriade fångarna bör gestalta sina liv".

Under senare delen av 60-talet exploderade populärmusiken till en mäktig förändrande kraft. Men det gick lite förvånande och fatalt den annars så nyfikne kulturkonnässören Tage Erlander förbi. Olle Svenning skriver:

"Författare kände vi till, men Dylan var för oss på statsrådsberedningen okänd. Det förblev han; det spelades aldrig någon popmusik på Erlanders kansli. Vi lyssnade inte heller till Beatles eller Rolling Stones, generationskamrater med oss unga Erlander-medarbetare. Vi försummade också att lyssna till den musikaliskt enklare Svensktoppen, som annars tydligt visade på ett nära förestående politiskt klimatskifte. De mest populära låtarna handlade om den lyckliga gatan som inte längre fanns och om längtan bort från storstaden - hem till byn".

Kanske var det där Socialdemokraterna ohjälpligt började tappa greppet.