”Vår position är ej synnerligen god”. Salomon August Andrées anteckning om situationen den 13 september 1897 är ett svårslaget understatement. Den 11 juli hade han med sina medhjälpare Nils Strindberg och Knut Frænkel stigit till väders från Danskön vid Spetsbergen för att flyga över Arktis i en vätgasballong. Målet: att som första människor nå den mytiska Nordpolen!
Idén var extremt djärv. För att inte säga tossig. Men Andrée kunde den trollbindande övertygelsens konst. Hans polarexpedition blir ett världsomskrivet svenskt prestigeprojekt med uppbackning från såväl kung Oscar II som Alfred Nobel. Hajpen är enorm.
Det tar dock inte mer än dryga två dygn efter start, sedan är den nedisade ballongen kaputt. Andrée, Strindberg och Frænkel tvingas nödlanda bokstavligen i ingenstans. De har moderiktiga kläder, dessvärre illa lämpade för den stränga miljön på packisen. Även övrig utrustning är påfallande bristfällig. Överhuvudtaget har Andrée & Co dålig koll på förhållandena i Arktis. Möjligheter att kommunicera med civilisationen om undsättning finns inte. Vad göra?
Det är bara att försöka ta sig tillbaka, dragande på tunga slädar i en lång, strapatsrik vandring över väldiga isflak som flyter hit och dit med havsströmmarna. Till slut skymtas en ogästvänlig prick av fast mark vid horisonten. Det är Vitön, som ännu inte existerar på kända kartor. Den 5 oktober kliver trion i land. Kort därpå, omkring just dessa dagar för precis 120 år sedan, händer något som gör att samtliga dukar under.
Det dröjer till 1930 innan expeditionens sista läger upptäcks. Fortfarande är gåtan olöst vad som egentligen orsakade Andrée-männens bortgång. Som drama, mänsklig tragedi och sedelärande moralitet har denna historia aldrig upphört att fascinera.
Andrée må varit en oansvarig fantast. Men det finns en slags förförande, sublim estetik i hans monumentala, hybrisartade fiasko.
Är inte den givna motsvarigheten ”Festival of the Midnight Sun” i Mantorp, midsommarhelgen 1970? Tanken slog mig när jag nyligen besökte racerbanan som skulle bli scen för vårt eget Woodstock.
Arrangörerna lockade med en veritabel drömlista av internationella artister i förhandsreklamen. Men då inte gaget kunde garanteras, uteblev mängder av utlovade namn som Creedence Clearwater Revival, The Byrds och Jefferson Airplane. Förväntningarna på en jättepublik av 300 000 partysugna musikdiggare skulle också nesligen grusas. Knappt 3000 dök upp.
I kategorin klassiska svenska debacle har Andrée-expeditionen och Mantorpsfestivalen onekligen en del gemensamt: överoptimismen, den nonchalanta amatörismen, det storslagna föraktet mot verkligheten, misslyckandets episka grandiositet. Men så oerhört intressantare än alla hurtiga framgångsberättelser med sina rosigt endimensionella vinnarfigurer, som klippta ur ett förljuget nummer av Allers. Att spela högt och förlora, att våga vara magnifik utan täckning och komma till korta - är det inte ur sånt som de mest fängslande legenderna skapas?
Salomon August Andrée föddes i Gränna, självklart finns där idag ett museum över ortens störste son. Jag tycker Mantorp borde hitta på något liknande om Sveriges Woodstock som aldrig blev. Rockmusikens Poltava. Hippieårens Vitön. Mitt i Östergötland. Är inte det en oemotståndlig story?