Björn Afzelius (1947-1999) hånades ofta av snobbiga kritiker i pressen som en såsig dansbandsrockare och femörings-Lundell. Men publiken älskade honom, även utanför Sverige. I Danmark och Norge var han en konsertmagnet i klass med Springsteen. Under sin karriär sålde han 2,5 miljoner skivor på den nordiska marknaden.
Själv älskade Björn Afzelius Kuba, många gånger betecknade han det som sitt favoritland.
Efter en visit i slutet av 70-talet skrev han sången ”Tankar i Havanna” där han lyriskt förkunnade: ”Jag går längs Malecònpromenaden och känner mej rörd och stolt / Och stark inför kommunismens idé som enade Kubas folk / Att resa sej mot förtryckarna och sen slänga dom ut i sjön”.
1983 fick Björn Afzelius frågan om vem han helst skulle vilja se som statsminister i Sverige. Svaret löd: ”Fidel Castro eller Khadaffi! De har en otrolig folklig känsla!”.
Tyvärr var inte det endast den svenska kultursfärens proggmusiker och vänsterintellektuella som förfördes av det blodröda kubanska samhällsexperimentet och satte sin heder i pant för att legitimera Fidel Castros välde.
”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstens drag”, sa Pierre Schori, i åratal en av Socialdemokraternas tongivande utrikespolitiker, i Sydsvenska Dagbladet 1986. Den devota karaktäristiken är lika delar chockerande och sorglig, men inget tillfälligt hjärnsläpp från Schoris sida. Länge predikande han att Kubas socialistiska modell borde anammas av hela Latinamerika.
Ty så gick takterna på den tiden då Fidel Castro fortfarande var något av en politisk maskot för det socialdemokratiska etablissemanget i Sverige, trot' eller ej. Att deras egna partivänner på Kuba, liksom övriga oppositionella, systematiskt terroriserades och fängslades av Castros kommissarier förändrade ingenting.
Bortförklaringarna kunde tvärtom låta som ett eko direkt från det kubanska propagandaministeriet. ”De politiska fångarna på Kuba är folk som samarbetade med USA och CIA till förmån för den amerikanska dominansen i Latinamerika”, skrev exempelvis Gunnar Fredriksson, chefredaktör på S-märka Aftonbladet, iskallt sommaren 1975. Bara någon vecka innan dessa rader trycktes hade Sveriges statsminister Olof Palme gjort ett officiellt besök på Kuba.
Det var första gången en ledare för ett demokratiskt europeiskt land bevärdigade Castro med en sådan ära. Inte ett uns av kritik yttrades heller från den svenske regeringschefen. Det hela tedde sig snarare som vore han på en ideologisk pilgrimsresa. I den gemensamma kommunikén som meddelades pressen hette det att överläggningarna mellan Palme och Castro präglades av ”stor sympati och ömsesidig förståelse och att åsiktsöverstämmelse i de frågor som behandlats rådde”.
Som kronan på verket omfamnade Palme den kubanske diktatorn på ett möte inför en utkommenderad folkmassa i Santiago de Cuba, där de bägge kamraterna skanderade slagord om vänskap och solidaritet.
Hur kunde Sveriges statsminister förnedra sig på detta vis? Tjusades han av Castros falska löften om att kunna skapa en ny och bättre människa? Var det den heta längtan efter att finna en alternativ väg mellan västlig kapitalism och förstenad kommunism av sovjetisk typ som fick Palme att så totalt tappa omdömet?
Statsbesöket på Kuba 1975 är ett tragiskt ögonblick i vår nära historia. Det var trots allt blott fyra decennier sedan och visar hur lätt även en genuint demokratisk rörelse som den svenska socialdemokratin kunde falla offer för tidsandan och dess auktoritära strömningar, som då gick i radikal vänsterriktning med naiv romantisering av diverse ”progressiva” regimer i tredje världen.
Må det bli en läxa att lära av, inte minst i dessa dagar, om betydelsen för demokrater att aldrig lockas till kompromisser med grundläggande ideal och bli frihetsfientliga krafters medlöpare.
I lördags kom beskedet att Fidel Castro avlidit, 90 år gammal och vad är hans facit? Det enda han gjorde var att dra olycka över det omvittnat levnadsglada kubanska folket. Förtrycket som bar hans signum är ännu bland de hårdaste i världen. Tumskruvarna har dessutom dragits åt ytterligare av Castrobrodern Raúl under senare år i syfte att krossa demokratirörelsen på ön. I varje stadskvarter finns en kommitté av revolutionsgardister, vilka övervakar kubanerna med samma paranoida nit som en gång Stasi i DDR.
Före det att Fidel Castro grep makten 1959 regerades nationen av den korrupte och allt mer avskydde högerdiktatorn Fulgencio Batista. Dock var 50-talets Kuba, både vad gäller ekonomi och välfärd, Latinamerikas mest välmående land. Utvecklingsnivån var i paritet med Frankrikes och Italiens. Fidel Castro svek förhoppningarna om fria val och införde kvickt ett värre tyranni än Batistas.
Bakom svärmen av enfaldiga propagandafraser ödelades Kuba ekonomiskt och socialt. Skolväsendet och sjukvården förföll, tillgången på mediciner minskade, liksom näringsintaget. Massor av kubaner har flytt.
”Historien ska frikänna mig”, sa Fidel Castro trosvisst i ett berömt uttalande. Knappast. Vad finns att frikänna i det långa arv av kommunistiskt vanstyre, misär och elände som Castro efterlämnat?
Det upptäckte Björn Afzelius redan innan på 90-talet och var föredömligt öppen med det. Han erkände sig utan omsvep duperad, gjorde upp med sin ideologiberusade revolutionsromantik i en Castrokritisk roman (”En gång i Havanna”, 1993), smugglade till och med handgripligen in pengar till den kubanska oppositionen i sitt eget gitarrfodral. Medge att det krävs karaktär och mod för något sådant.
Kontrastera detta till en annan gammal, ovan nämnd, profilerad lovsångare av den kubanska regimen: Pierre Schori - en herre med blytunga meriter från de fina salongerna som kabinettssekreterare på UD, riksdagsledamot, biståndsminister, Europaparlamentariker och FN-diplomat.
Ändå framstår Schori som en politisk ruin och moralisk dvärg i jämförelse med musikern Afzelius, när han under lördagen oförbätterligt deklarerade att världen kommer att minnas Fidel Castro som den bibliske hjälten David i kampen mot Goliat. Ridå.