Dags att säkra Sveriges kornbod – Östergötland

Vissa ord får vingar och flyger genom tiden. ”Vår beredskap är god”, är några.
De yttrades av statsminister Per Albin Hansson i augusti 1939. Några dagar senare bröt andra världskriget ut.
Att orden är ihågkomna beror på att Sveriges beredskap vid tiden var katastrofal, i alla fall militärt. Däremot fanns det gott om mat. Och det var nog livsmedelsberedskapen som Per Albin Hansson hade i tanken. För utan mat stannar allt.
Sverige hade som enda nation inför andra världskriget lyckats med konststycket att bygga upp stora förråd av livsmedel, läkemedel, bränslen och andra livsviktiga produkter. Ett arv som inte har vårdats särskilt väl in i vår tid.
I dag är nästan allt vad beredskapslager heter borta. Något som stod skrämmande klart när coronapandemin lamslog världen.
I tron om att den eviga freden och friden inträtt efter kalla krigets slut hade Sverige avvecklat såväl beredskapsplaneringen som lagerhållningen av strategiskt viktiga produkter. Samtidigt kunde Finland – som gjort en annan bedömning – öppna sina proppfulla beredskapslager.
Coronakrisen verkar dock ha blivit en allvarlig ögonöppnare. När vissa hyllor i livsmedelsbutiken under en tid gapade tomma återkom insikten om att vi behöver ta höjd för att det osannolika kan inträffa, som en pandemi. Att vi bör kunna re oss själva som land ifall det blir stora störningar i utrikeshandeln.
En oroligare omvärld verkar vi också få räkna med framöver. Utvecklingen är dyster och märktes redan innan pandemin.
I femton år har friheten minskat i världen, enligt tankesmedjan Freedom House. Auktoritära stater är på framväxt. Demokratin hotas på allt fler platser. Tidigare stabila institutioner som Nato och EU har försvagats. Samtidigt har de aggressiva kärnvapenmakterna Kina och Ryssland stärkt sina positioner.
När världen sluter sig har inte heller Sverige ett särskilt bra utgångsläge. Om Ryssland skulle stänga gränserna är Sverige, Norge och Finland att betrakta som en ö beroende av sjöfarten för sin import. Men resurserna för att hålla farleder öppna i kristid är knappast något som finns i dag.
I ljuset av den mindre pålitliga omvärlden bör Sverige göra den läxa som Per Albin Hansson hade gjort under 1930-talet – vi behöver stärka beredskapen i allmänhet och kanske livsmedelsproduktionen i synnerhet. Kravet bör samtidigt inte vara en hundraprocentig självförsörjningsgrad. En rimlig början är i stället att vända utvecklingen att allt mer av det vi äter är importerat.
I början av 1990-talet producerade Sveriges bönder 75 procent av landets livsmedel. I dag har självförsörjningsgraden sjunkit till 50 procent, samtidigt som befolkningen växt med miljoner.
Vad kan då göras? Ett första steg är att totalförsvarsplaneringen hittar tillbaka i beslutsprocesserna i stat, regioner och kommuner. Och ett exempel på hur det här kan se ut i praktiken gavs nyligen i stadshuset i Linköping. Där verkar det bli allt viktigare att värna den goda åkermarken som vi behöver för livsmedelsproduktion.
I veckan har det rapporterats mycket om planerna på att anlägga solcellsparker på åkermark. Bland annat på Ulvåsa i Motala och invid riksväg 34 väster om Ljungsbro.
I Corren har ordföranden för Linköpings bygg- och miljönämnd, Stefan Erikson (M), uttrycks sin vånda över målkonflikten som finns i den här typen av ärenden: ”Solenergianläggningar är bra. Men de bör uppföras på lämpliga platser, där konsekvensen inte blir att värdefull åkermark permanent tas ur bruk. 40 år är en lång tid.”
Det återupptäckta intresset i många kommuner för att värna den bästa åkermarken är välkommet. Under allt för många år har det allt för lättvindigt byggts på fina stadsnära jordar. Men att, som i det nu aktuella fallet, sätta solceller på åkermarken är långt bättre än att bebygga den. Marken fördärvas inte och i vissa lösningar går det att beta de gräsbevuxna marken under solpanelerna. Energi behöver vi som bekant också.
Men att skydda den goda åkermarken är bara början för att stärka Sveriges livsmedelsberedskap. Det krävs mer av alla.
Någon som behöver hanteras är att lantbruket är beroende av ett fåtal stora livsmedelsanläggningar. Att det i landet bara finns ett sockerbruk kvar, som dessutom är utländskt ägt, är ett närmast övertydligt exempel. Så ska sårbarheten minska behövs fler lokala och regionala mejerier, slakterier och kvarnar.
Vidare bör svenska livsmedel vara det självklara valet för offentliga kök. Och genom att köpa svensk mat i butiken kan vi alla som konsumenter ta ansvar för att stärka beredskapen och säkra Sveriges kornbod – Östergötland.