Edvard Hollertz: Det krävs mer energi i Östergötland

Det var en fredag för exakt 40 år sedan. Då skrevs svensk industrihistoria i Boxholm. Den 30 oktober 1981 tappades den sista smältan i landets sista martinugn.
I Boxholm hade den typen av ugnar brunnit sedan den 15 maj 1915. Men nu skulle aldrig mer något smält stål flyta i Boxholm eller något annat ställe i regionen, konstaterades det ödesmättat i Corren av en lokal fackförbundsföreträdare. En epok inom svensk järn- och stålframställning var över.
En orsak till att martinugnen i Boxholm ändå kunde hållas i gång så länge som den gjorde – trots skenande oljepriser – berodde på den höga graden av specialisering i produktionen. Men även i Boxholm fanns det en smärtgräns. Och det är ord vi kan höra från industriföreträdare även i dag kopplat till energipriserna.
Det är bara någon vecka sedan Boliden meddelade att fortsatt stigande elpriser kan tvinga bolaget att stänga produktionen i smältverken. Det är klart att vi har en smärtgräns, sa Bolidens vd Mikael Staffas till Dagens Industri (22/10) samtidigt som han efterlyste en förutsägbar elproduktion för att klara välståndet.
Varningarna från företagen bör tas på allvar, kanske särskilt på vår sida om Dalälven. I södra Sverige framstår det som allt mer akut att återställa en stabil elproduktion. För utan god tillgång till el riskerar Östergötland att hamna efter i den industriella omställning som landet och världen genomgår just nu som ett resultat av klimatarbetet.
I norr är tillgången på el bättre, tack vare vattenkraften. Och att det finns el från en hållbar energikälla som vattenkraft har resulterat i en rad spektakulära industrisatsningar.
Till och med på regeringsnivå talas det om en i norra Sverige pågående nyindustrialisering kopplad till fossilfri produktion och elektrifiering. Kanske är känsla i norr densamma som när Boxholms AB invigde sina martinugnar 1915. Att det byggs för en hoppingivande framtid.
En lovande framtidstro i Norrland är också berättigad. Löften om god tillgång på fossilfri energi från vattenkraftverken verkar locka allt fler företag dit. I södra Sverige oroar vi oss i stället för elpriserna i vinter. Hit når inte elen ifrån norr, på grund av flaskhalsar i elnätet. Och knappast har situationen blivit bättre av att flera kärnkraftreaktorer har försvunnit i södra Sverige.
Utan stabil tillgång till energi går inte heller framtidståget. En av de viktigaste drivkrafterna i den nu pågående omställningen är samhällets behov av att byta ut gamla energikällor – som kol, olja och naturgas – för att nå målsättningarna som man satt upp i samband med Parisavtalet. Och att det är mål som är närvarande märks bland annat inom stålproduktionen.
Nu sätts inte längre hoppet till martinugnar utan projekt likt Hybrit, som syftar till att drastiskt minska järn- och stålindustrins utsläpp av koldioxid. Målet som hägrar är en fossilfri stålproduktion till år 2045. Lyckas projektet innebär det ett avgörande steg mot att Sveriges senast 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, allt i enlighet med antagna klimatmål.
Om något lär också det här förändringsarbetet mot en mer hållbar värld bara öka framöver. Dels för att näringslivet alltmer har börjat driva utvecklingen. Dels för att politiken i väst växlar upp ansträngningarna.
För hur världen ska nå målen i Parisavtalet och öka takten i klimatåtgärderna är det som står på agendan för FN:s 26:e möte om de globala klimatförändringarna som börjar i Glasgow på söndag. Ett klimatmöte som pågår från den 31 oktober till den 12 november. Ett utfall av mötet kan bli ett upptrappat klimatarbete alla fall i väst.
Det här gör det dock än mer oroande att de nya industrisatsningarna än så länge inte har sköljt över Östergötland med någon nämnvärd kraft. Kanske fick fackföreningsrepresentanten i Boxholm rätt, då han för 40 år sedan bekymrat talade om en historisk epok som i vissa delar inte skulle komma åter.
Om vi återvänder till martinugnarna i Boxholm kan vi dock se hur viktigt det historiskt har varit att vara med på industrins omställningar. Att inte hamna utanför.
Martinugnen, som såg dagens ljus i Frankrike år 1869, var en av flera nya innovationer som gjorde att marknadens behov av stål gick att tillfredsställa när hela världen industrialiserades. För utan stål inga tåg, jordbruksmaskiner eller broar som kan bära samhället in i den nya tiden. Och inget ökat välstånd, eller välfärd. Det är en lärdom som lär hålla än i dag.
Det krävs mer energi i Östergötland.