Vladimir Putin kan sitta kvar som president i Ryssland till och med 2036. Det står klart sedan alla instanser i landet godkänt en ny konstitution. Ljudet du precis hörde är hur det låter när ingen är förvånad. Att Putin är en diktator har varit uppenbart länge och under coronakrisen cementerar han sin makt utan att ett knyst hörs.
Putin är inte ensam. I Ungern har Viktor Orbán börjat styra med dekret, en undantagslagstiftning som saknar tidsgräns. Redan innan dess hade Ungern slutat att klassas som en demokrati. Detta är ett fatalt misslyckande för EU, som därmed förlorar mycket av sin moraliska makt, om de inte agerar och utesluter Ungern ur unionen. Tyvärr lär det dröja. Även i Bryssel gäller fullt fokus på corona.
I Polen läggs förslag av den högernationalistiska regeringen att totalförbjuda abort och förbjuda sexualundervisning, samtidigt som undantagslagarna där gör att folk inte kan samlas till demonstrationer, vilket blev fallet i slutet av mars när liknande planer såg dagens ljus.
Men tyvärr är EU själva en bov i dramat. Det sprids en oro att kinesiska bolag, med uppbackning av staten, ska köpa sig in i europeiska bolag till reapris på grund av krisen. Det vore förödande. Men lösningen som förespråkas från EU-håll är helt fel. Kommissionären med ansvar för konkurrensfrågor, Margrethe Vestager, har sagt att EU-länder bör köpa aktier i inhemska bolag för att undvika detta. Det vore en synnerligen dålig idé.
Staten ska inte äga företag. All tillgänglig forskning och erfarenhet visar att det i stort är en usel idé. Företagen går sämre, producerar sämre varor och tjänster och styrs av politiska mål, snarare än företagsekonomiska. Notan kommer skattebetalarna bli tvungna att plocka upp, och den kommer bli dyr.
Dessutom har EU redan antagit ett direktiv som gör det möjligt att stoppa utländska direktinvesteringar i unionen, just för att stoppa länder som Kina och Ryssland att köpa upp strategiskt viktiga företag och infrastruktur. Det behövs alltså inget massivt statligt ägande, ens för att skydda företagen, men det är en trygg, auktoritär reflex. Den riskerar dock att skada europeiskt näringsliv för decennier framöver.
När krisen är över kommer stater, oavsett om de är demokratiska eller auktoritära, ha tillskansat sig en enorm makt, både över näringslivet och över medborgarnas fri- och rättigheter. Det har gått så fort att ingen hunnit stanna till och fråga hur långt vi egentligen är beredda att gå. 20-talets politiska kamp kan, något oväntat, bli en kamp för att återfå rättigheter och friheter.