I söndags gav Ulf Kristersson upp sina försök att bilda regering. Han hoppas nog att budet så småningom ska gå tillbaka till honom efter att Stefan Löfven kört fast han också. Men vad är det som säger att det skulle gå bättre för honom i en andra omgång?
Många svenskar tycker nog nu att politikerna gör ett dåligt jobb som inte lyckats lösa regeringsfrågan. Men sanningen är den att det är väljarna som ställt till det och försatt politikerna i en omöjlig sits.
Allianspartierna lovade väljarna att de ville bilda en gemensam regering. Socialdemokraterna har lite vagt talat om en blocköverskridande regering, men håller samtidigt krampaktigt fast vid att det finns ett rödgrönt block som har ett riksdagsmandat mer än alliansen.
Hur man än räknar har inget av blocken majoritet. En alliansregering är möjlig bara om man får hjälp av Socialdemokraterna eller av Sverigedemokraterna.
Stefan Löfven har mycket tydligt klargjort att med en blocköverskridande regering menar han bara en regering ledd av honom själv. Och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ger ett lika tydligt besked: en alliansregering får hans stöd bara om den accepterar hans villkor.
En del moderater och kristdemokrater tycker att Ulf Kristersson ska acceptera Jimmie Åkessons bud. Så farliga kan väl hans krav inte vara, menar de. Och på ett halvårs sikt kan de nog ha rätt. Men tar man en gång Sverigedemokraterna i båten kommer de i längden kräva mer. Sverigedemokraterna är naturligtvis inte nöjda med att agera harmlöst stödparti till en regering Kristersson.
Så Ulf Kristersson har klokt nog hittills avvisat att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna.
Dags då för Stefan Löfven. Hans samregerande med Miljöpartiet ledde till att det partiet var en hårsmån från att falla ur riksdagen. Hur ska han kunna erbjuda Centern och Liberalerna så goda villkor att de är beredda satt bryta sig ur alliansen samtidigt som han har ett desperat behov att profilera sitt eget parti efter den senaste valförlusten?
Så finns det då överhuvudtaget någon lösning på regeringsknuten? Nyval, säger somliga. Det är ett ovanligt dumt förslag, menar jag. Ett extraval är en önskesits för Sverigedemokraterna sedan de övriga partierna allihop står för ett gigantiskt misslyckande.
Har jag då något eget förslag? Jo, faktiskt.
Låt Ulf Kristersson leda en bred regering under mandatperiodens två första år för att sedan lämna över statsministerskapet till Stefan Löfven. Eller tvärtom.
En omöjlig tanke? Tja, den fungerade faktiskt i Israel under 80-talet. Högerns Yitzhak Shamir och socialdemokraternas Shimon Peres delade på regeringschefsposten på precis det sättet.
En nödlösning? Ja, men befinner vi oss inte i politisk nöd?