Få länder har lika tydligt bevisat sin livskraft. I synnerhet finns det i Israels närhet bara länder som misslyckats både med ekonomisk utveckling och mänskliga rättigheter. Israel är fortfarande Mellanösterns enda fungerande demokrati. Landet har också utvecklat ett kulturliv, en ekonomi och en teknisk förmåga som är beundransvärd.
Tyvärr kan man inte på samma sätt glädja sig åt landets politiska utveckling. Den verkar allt tydligare vara på väg in i en återvändsgränd som på sikt kan visa sig vara förödande för Israels roll som ett skyddat hem för judar i en värld där antisemitismen aldrig tycks dö ut.
Det är nu nästan 50 år sedan Per Ahlmark och jag började planera den bok som under namnet "Det hatade Israel" kom ut 1970. I den boken gjorde vi upp med Israels fiender både i arabvärlden och här hemma. Men vi lanserade också en lösning för fred i området: Ge palestinierna en egen stat på Västbanken och i Gaza. Låt de flyktingar som hållits som en sorts gisslan av arabländerna få ett nytt hem i denna palestinska stat.
Receptet är lätt igenkännligt. Det är vad västvärlden försökt få parterna att göra upp om under snart 30 år. Men när vi förde fram det häcklades vi för att argumentera alldeles för israelvänligt. PLO:s och arabvärldens samlade linje var att judarna måste köras ut ur Palestina. Här hemma pläderade vänstern för en enhetsstat där man menade att judar och palestinier skulle kunna samsas under samma tak.
I början på 1990-talet verkade det ändå som om en uppgörelse var möjlig. PLO erkände Israels rätt att existera och lovade att den egna kampen i fortsättningen bara skulle föras med fredliga medel. Israel gick med på att införa palestinskt självstyre i de ockuperade områdena som ett första steg mot en tvåstatslösning. PLO erkändes som palestiniernas lagliga företrädare; Yasser Arafat kunde i triumf inrätta sin regering i Ramallah på Västbanken.
Men sedan körde fredsförsöken fast. I Israel blev Yitzhak Rabin som stod för både fredsvilja och garant för landets säkerhet mördad. Och Arafat var inte beredd till några nya eftergifter. PLO krävde att alla palestinska flyktingar skulle få återvända till själva Israel. Om han inte kunde få det var han inte intresserad av en självständig palestinsk stat.
Israel beslöt då att ensidigt utrymma Gaza. Det ledde till att Hamas tog över makten där. Hamas uttalade mål är Israels förgörande. I sitt program för man också fram klassisk antisemitism om att det är judarna som vållat allt elände i världen de sista trehundra åren.
Tanken bakom utrymningen av Gaza var att Israel också skulle lämna Västbanken utan en slutlig fredsuppgörelse. Men det som skedde i Gaza gjorde den tanken orimlig.
Idag har Israel en regering som inte längre tror på en fredsuppgörelse och på Västbanken styr PLO som också tycks ha tappat intresset för självständig palestinsk stat.
I den israeliska valrörelsen talade Benjamin Netanyahu om att han ville annektera de delar av Västbanken där det finns israeliska bosättningar. Det vore ett effektivt sätt att stänga för nya fredsförhandlingar under all överskådlig tid.
Men att Israel därmed också skulle fortsätta att härska över palestinierna på Västbanken är ett recept för att isolera Israel från demokratierna i Väst. Tanken att Israel om man inte tillåter en palestinsk stat istället måste ge palestinierna fulla demokratiska rättigheter skulle bli alltmer accepterad i västvärldens demokratier. I realiteten vore detta en dödsdom för Israel som en judisk stat.
Ernst Klein (Ernst.klein@telia.com) är f d chefredaktör Corren