Ann Linde har en ganska kort statsrådstid bakom sig. Först var hon EU-minister, sedan handelsminister. Varför fick hon inte fortsätta på den viktiga EU-ministerposten? Svaret är rimligtvis att hon knappast lämnade något avtryck efter sig i den rollen.
Varför blir hon då utrikesminister, normalt en av regeringens tyngsta poster?
Anledningen är väl helt enkelt att för en regering som påstår sig föra en feministisk utrikespolitik var det nödvändigt att hitta en kvinna för posten.
Och kvinnliga utrikespolitiker vimlar det inte av i s-toppen.
Av en utrikesminister krävs att hon både inför omvärlden och inåt i det egna landet förmår förklara och tydliggöra landets utrikes- och säkerhetspolitik.
Kommer Ann Linde kunna det? Jag tvivlar.
Kunde Margot Wallström göra det? Långt ifrån fullt ut.
Och det beror på att den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken helt enkelt inte går ihop. Socialdemokraterna avvisar varje tanke på svenskt Nato-medlemskap. Samtidigt sluter man ett mycket kärvänligt försvarsavtal med USA, det ledande Nato-landet och det land som Nato-motståndarna känner särskild motvilja mot.
Man har också slutit en rad avtal med andra Nato-länder i vårt grannskap .
Dessutom innebär vårt EU-medlemskap åtaganden som knappast låter sig förenas med att stå utanför ett europeiskt storkrig.
Margot Wallström förklarar sin avgång med att hon vill tillbringa mera tid med familjen. Det är standardsvaret från alla som börjar känna sig obekväma med sin roll i regeringen eller på andra topposter.
Ett mycket troligare svar hänger ihop just med försvars- och säkerhetspolitiken.
Ända sedan socialdemokratins födelse har det funnits en motsättning mellan en idealistisk falang som vill att Sverige ska gå i spetsen för en internationell nedrustning och en annan mera realistisk falang som menar att Sveriges frihet bara kan skyddas av ett starkt försvar.
Margot Wallström tillhör mycket tydligt nedrustarna. Hon röstade ivrigt för ett totalförbud för kärnvapen, men fick böja sig för försvarsministern som menade att det skulle vara katastrofalt för ansträngningarna att skydda landet genom försvarsavtal med framför allt Nato-länder.
Sverige kommer inte att ratificera det avtal som Wallström ivrade för.
I våras blev det kris i försvarsberedningen sedan S vägrat att skriva under på notan för en kraftig upprustning. Det var finansministern som satte sig på tvären, sades det då.
Hon ville ha fria händer i budgetarbetet. Jag tror snarare att det var Margot Wallström som krävde stopp.
För hur kan det kännas för en minister som vill verka för nedrustning när hennes egen regering tvärtom går in för att fördubbla försvarsutgifterna?
I slutändan blev Wallström ändå förlorare och försvarsberedningens kostnadsram blev regeringens. Inte konstigt då om det kändes kymigt att vara svensk utrikesminister.
Ann Linde tar över. Var står hon i den här urgamla striden inom socialdemokratin?