Om en grupp bryter sig ut ur ett parti och bildar eget är det en stor sak. Om något eller några partier i alliansen nu väljer att gå sin egen väg i det politiska läge som väljarna försatt landet i är det en helt naturlig sak.
Alliansen bildades för att ta makten i 2006 års val. Den hade inte varit möjlig om inte Moderaterna under Fredrik Reinfeldt tagit ett kraftigt steg åt vänster och inte heller om inte både Centern och Liberalerna gått åt höger. Men trots dessa förändringar hade partierna fortfarande kvar tillräckligt tydliga profiler för att göra det möjligt för väljarna att skilja dem åt.
I Sverige har vi ett valsystem som direkt översätter röstetal till mandat i riksdag och fullmäktige. Det är ett system som valts för att möjliggöra existensen av många partier. Alla försök att förvandla alliansen till ett fast block kan sägas gå emot de strävandena.
Det är emellertid uppenbart att ju längre alliansen består desto svårare blir det för de ingående partierna att upprätthålla en egen profil som avviker från alliansens eget program.
Att de borgerliga partierna ändå valde att gå fram i årets val som en sammanhållen allians var ganska naturligt även om man kunde förutse problem med regeringsbildningen även efter en valframgång.
Valutgången blev dock usel för alliansen och särskilt för dess stora parti Moderaterna. Den blev nästan lika usel för regeringspartierna och särskilt då för miljöpartiet. Alliansen var långt ifrån egen majoritet och det var det rödgröna blocket också.
Sverigedemokraterna som var valets segrare har gett besked att den enda regering de kan tänka sig stödja är en moderatledd som gjort sig fri från alliansens mittenpartier. Detta har tydligtvis inte varit ett tillräckligt klart besked till framförallt många moderater. De vill tro att Ulf Kristersson skulle kunna regera på alliansens valprogram och ändå få SD:s stöd i avgörande omröstningar. Detta är en uppenbar önskedröm.
Det är lika orealistiskt att tänka sig en samarbetsregering av Kristersson och Jimmie Åkesson. Den skulle vara långt ifrån en egen majoritet i riksdagen.
Det finns helt enkelt inget realistiskt regeringsalternativ där man utesluter Socialdemokraterna. Detta har Stefan Löfven insett och utnyttjat med all den självsäkerhet som han ärvt från partiledare med betydligt mera övertygande valresultat.
Inte heller en socialdemokratisk statsminister kan regera utan stöd från några av allianspartierna. Eftersom landet behöver en regering är det naturligt om Liberaler och Centerpartister i detta läge överger alliansen och istället prövar vilka krav de kan få igenom i en uppgörelse med S.
Löfven måste vara beredd till stora eftergifter om han ska lyckas föra dessa förhandlingar i hamn. Men att anklaga C och L för förräderi mot alliansen är att blunda för de politiska realiteter som råder efter 2018 års val.