Är Stefan Löfven Sveriges Adolf Hitler? Uppenbarligen inte. Därmed är det också tydligt hur totalt vettlöst Sara Skyttedals utfall mot Centern och Liberalerna är. Quisling har blivit beteckningen på det allra grövsta förräderi som man kan tänka sig, en uppslutning på massmördarnas sida mot det egna folket.
Sara Skyttedals ordval är inte bara en tillfällig förlöpning, den är ett utslag av den nya hårdföra linje som Kristdemokraterna slagit in på under Ebba Busch Thor. Medan Centern och Liberalerna säger villkorslöst nej till Sverigedemokraterna har Kristdemokraterna krupit så nära Jimmie Åkesson som möjligt är.
I min egen hemkommun, Danderyd som förvisso inte tagit emot fler flyktingar än vad regeringen beordrat gick KD i höstas till val med två krav när det gäller invandringen: 1) Danderyd skulle ta emot betydligt färre flyktingar och 2) man skulle bara ta emot kristna asylsökande.
Låt oss tänka oss detta krav omsatt till nazisttiden: Inga judiska flyktingar i vår kommun, bara kristna.
Efter Alf Svenssons partiledarskap har KD haft svårt att hitta en hållbar plattform. I valet 2006 var partiets främsta krav ett avskaffande av fastighetsskatten. Det var ett dumt krav som man olyckligtvis fick igenom. För ägare av villor i mångmiljonklassen var detta en fantastisk present. Den har fått betalas av alla som bytt bostad och tvingas betala en uppskovsskatt. Vad kravet har att göra med en kristdemokratisk ideologi är svårt att se.
I nästa val var partiet lika långt från att skylta med sin ideologi när man gick ut med krav på att bensinskatten inte skulle få höjas. Och i höstas var det vinnande konceptet att KD behövdes för att byta regering.
Visst kan man mot den bakgrunden förstå besvikelsen över att en alliansregering inte är möjlig med det valutslag vi fick, om alliansen inte var beredd att gå i armkrok med SD. Om man ser det rent partitaktiskt skulle mittenpartierna kanske ha vunnit på att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister även om detta förutsatt att också Jimmie Åkesson gjort samma sak.
Mittenpartierna ställdes i en besvärlig situation sedan man lovat två oförenliga saker i regeringsfrågan. I slutändan har man nu valt att hålla fast vid sin ideologiska övertygelse att SD inte får ges något inflytande på svensk regeringspolitik. Man har kunnat utnyttja Socialdemokraternas allt överskuggande vilja att behålla regeringsmakten till att framtvinga långtgående löften att en Löfvenregering på en hel rad områden ska genomföra en liberal politik.
Annie Lööf förstod från början att det parlamentariska läget gjorde det sannolikt att Stefan Löfven skulle ge efter för de ultimativa krav hon ställde för att släppa fram honom som statsminister. I en första omgång nådde hon inte ända fram och mittenpartierna röstade mot Löfven. I andra omgången var Socialdemokraterna beredda att göra upp på för mittenpartierna sensationellt goda villkor.
Resultatet att SD förblir maktlösa samtidigt som politiken i väsentliga avseenden blir liberal är dubbelt hedersamt. Sverige får en fungerande regering med stabilt underlag i riksdagen samtidigt som regeringspartiet tvingas bort från de mest skadliga utslagen av sin egen ideologi.
Detta är inte förräderi och allra minst Quislingpolitik. Det är tvärtom resultatet av ett obrutet motstånd mot SD:s unkna nationalism i förening med ett osedvanligt framgångsrikt maktspel.