Allt oftare tycker mig se och höra påståenden om att det svenska folkhemmet är i ruiner, välfärdsstaten under avveckling och klyftorna i samhället större än någonsin.
Jag förstår inte någonting av detta. Visst, det finns fortfarande hål i välfärdsnätet och de måste lagas. Men i stort sett har vi aldrig haft så mycket av solidarisk välfärd som i dagens Sverige. Nästan alla de välfärdsreformer som ledde fram till det som kallas folkhemmet handlade om att öka tryggheten för den stora majoriteten av befolkningen. Det gällde folkpension, a-kassa, barnbidrag och sjukförsäkring.
Sjukvården har byggts ut: det finns fler läkare och sjuksköterskor än någonsin tidigare. De ekonomiska trösklarna för att få tillgång till vård och mediciner är låga. Resultaten är fler friska som lever ett längre liv.
När jag gick i skolan var det fortfarande till överväldigande del barn till förmögna och akademiker som tog studenten. Idag ses det som ett misslyckande att inte alla gör det. När min far låg för döden på 70-talet tillbringade han sin sista tid i ett badrum på sjukhuset.
När min mor några år senare fick en stroke var långvårdens salar det enda alternativ som erbjöds henne
Eget rum på långvården var ett krav som först framfördes av Bengt Westerberg på 90-talet. Idag har långvården ersatts av äldreboenden där det egna rummet är en självklarhet. Och istället för långvård kan gamla och sjuka nu oftast bo kvar hemma. När någon idag skrivs ut från sjukhuset är hemkomsten förberedd genom kontakter med den kommunala hemtjänsten som inte bara erbjuder en tidigare okänd daglig service utan också ser till att den egna bostaden förses med hjälpmedel för den handikappades behov.
Daghemmen var få när mina barn var små. Idag är ambitionen att alla barn ska få den stimulans som förskolorna ger och som därmed är så viktiga för att alla ska få en någorlunda likvärdig start i livet.
Men Westerbergs stora insats var att han mitt under en svår ekonomisk kris drev igenom att alla som drabbats av svåra handikapp skulle ges möjligheter att så långt det låter sig göra ändå kunna leva ett normalt liv genom en rätt till personliga assistenter, om så behövs dygnet runt. Den reformen har visat sig bli betydligt dyrare än man från början räknade med. Men ingen förordar att den ska avvecklas, trots att det bara är en minoritet av befolkningen som behöver den hjälpen. Det är solidaritet i den praktiska politiken.
Att vård och skolor delvis har privatiserats används som bevis för att välfärden urholkats. Det är naturligtvis tvärtom. De här reformerna har ökat möjligheterna att anpassa de skattefinansierade verksamheterna till människors skilda önskningar och behov. En ny undersökning visar också att de som jobbar inom privat vård är mera nöjda med sin arbetssituation än de offentliganställda.
Lever vi alltså i den bästa av världar? Troligen. Men det betyder inte att arbetet med en välfärd för alla inte behöver ytterligare satsningar. Det mesta inom den offentliga välfärden är bättre nu än tidigare. Men ingenting är så perfekt att det inte kan bli bättre.
Därför ska vi inte vara nöjda med det som har åstadkommits. Men att tala om att välfärden är på väg att försvinna är inget bidrag till arbetet för att göra den bättre.