När jag kom till länet 1996 hade jag ett liv i uniformstjänst bakom mig. Lite tillspetsat kan man säga att jag indelade människosläktet i två kategorier – häktade och ännu inte häktade medborgare! Mitt perspektiv var av naturliga skäl nationellt och utgångspunkten oftast Stockholm.
Att vara landshövding i Östergötland gav ett annat förhållningssätt, nämligen en förskjutning av perspektivet. Man fick balansera mellan att mot östgötar driva att vi inte alltid har egen bestämmanderätt. Till de cirka 20 statsråden, och tillika mina chefer, gällde det å andra sidan att tydligt påpeka när de fattade korkade beslut med östgötens glasögon sett. Det senare krävdes ganska ofta. Då gjorde de inte direkt vågen!
Efter 14 år i länet kan man nu lägga till ett antal nya år i huvudstaden. Uppdragen från länet klingade med all rätt ganska snart av. Allt enligt den kloka devisen ”Den gamla Kungen är död. Länge leve den nya regenten.”
I Stockholm har jag åter arbetat med ett nationellt perspektiv. Det har handlat om Säkerhetsbranschen, Idrotten, Försäkringsbranschen och insatser som så kallat styrelseproffs. Kontakten med länet har mest kommit till uttryck genom boendet nere i Ydre, en pärla på jorden enligt min uppfattning. För mig har dessa erfarenheter från arbetslivet som ”östgöte i exil” gett anledning till några reflexioner.
Den första är att man sällan hör en regional argumentation i Stockholm. Möjligen med undantag av det besvärliga livet i storstäder.
Den andra är en påfallande låg kunskapsnivå kring läget i provinserna. Redogörelserna kring dessa erfarenheter ges ofta en närmast anekdotisk karaktär. Gärna kryddad med att intellektuella brister kan föreligga.
Den tredje är att rapporteringen i media oftast sker med ett Stockholmsperspektiv. Gärna från de två ytterparen Sergels torg och Rinkeby.
Självklart överdriver jag i den ädla avsikten att renodla mina poänger. Kort sagt finns det vissa utmaningar för länets olika talespersoner. Jag tänker lite på det tänkvärda – men något utmanande – citatet från salig Gösta Ekman: Huvudsaken är inte vad de skriver utan att de skriver.
För mig personligen finns ett härligt undantag, nämligen att arbeta inom idrotten via Riksidrottsförbundet. Idrotten har mätbara prestationer och utövare från hela landet.
Hade vi inte haft corona hade jag idag talat i Norrköping på en planerad konferens kring idrottens utmaningar. Nu får det ske digitalt vilket känns lite kymigt!