Flera skäl till en glöggfryntlig jul

”Ska du lukta på glöggen, pojke?” är en klassisk replik från Tage Danielsons julsaga om Karl-Bertil Jonsson som ingår i tv-repertoaren på julafton. Den välartade sonen tillönskas en synnerligen god jul av sin varuhusägande far Tyko, och glasögonen immas av den rykande glöggen.

Trots att det är medvetet oklart när denna saga utspelar sig – gengasdrivna bilar skvallrar om andra världskriget, att man ser på tv minner snarare om 1960-tal – kan vi med viss sannolikhet sluta oss till vilken glögg det är som Tyko Jonsson dricker sig glöggfryntlig på: Blossas vinglögg. I Folkhemssverige fanns nämligen länge bara denna vinglögg.

Anledningen till det påvra utbudet var att vi sedan första världskrigets slut och fram till EU-medlemskapet 1995 hade ett statligt monopol på vin- och sprittillverkning, Vin & Sprit AB. Först sedan de förlorat sitt monopol har nya sorter tillkommit. Denna isolerade jul kan vi värma oss med hela 70 olika sorters glögg och glühwein, och det kan ju behövas.

Ett rikt utbud av glögg är dock inte bara ett modernt fenomen. Faktum är att det fanns ett varierat glöggutbud redan kring förra sekelskiftet. Det såldes av vin- och sprithandlare, och sådana fanns i de flesta städer. Många sålde mest billigt bärvin, men en hel del hade ett förvånansvärt rikt utbud.

De importerade vin, champagne, konjak och whisky, och tog tillvara frukter och bär för att tillverka vin och sprit.

Källarmästare Erik Rehnberg som bedrev tillverkning, import, försäljning och utskänkning i Söderköping från 1870-talet är ett exempel. Här blev krusbär, blåbär, körsbär, klarbär, vinbär, hallon, lingon, rabarber, äpplen, päron och plommon alkoholhaltiga drycker. Särskilt krusbärsvinet ska ha varit en läckerhet. Bland de 14 brännvinssorterna märks Gammalt Östgöta Sädes, som sedermera blev Östgöta Sädes. Samt Lantmannapartiets blandning, förlagan till Moderaterna hade alltså ett eget brännvin.

Många av butiksägarna kom från fattiga förhållanden, men kunde med näringsfriheten och det stigande välståndet under andra halvan av 1800-talet arbeta sig upp i samhället.

Det var dessa vinhandlare som introducerade glöggen som juldryck. Varje vinhandel med självaktning hade från åtminstone 1890-talet sin egen blandning, samt glögg från ett flertal andra tillverkare med fantasifulla etiketter.

Vin & Sprits tillverkningsmonopol kvävde under många decennier denna värmande julpluralism, men den är på väg tillbaka. Nu fattas det bara att vi också får köpa glöggen i annat än statens monopolbutiker.