Nyligen blev jag inbjuden att delta i ett seminarium. Förvånat noterade jag att jag förväntades infinna mig på plats, dessutom god tid i förväg. Omedelbart hade jag invändningar: räcker inte digital närvaro? Och uppkoppling några minuter innan start?
Någon dag senare kom en annan förfrågan om ett möte. Det som skilde denna inbjudan från andra nu för tiden var frågan: ”var ska vi ses?”. Mitt spontana svar blev inte en platsangivelse, utan motfrågan: ”menar du att vi ska ses fysiskt?”.
Mina reaktioner på ovanstående förslag fick mig att fundera över hur vårt beteende förändrats under detta pandemiår. Inte nog med att digitala möten blivit standard, den sociala distanseringen har också gjort oss mer tidsmedvetna. Medverkan vid ovan nämnda seminarium begärde inte bara att jag infann mig fysiskt vid ett visst klockslag, jag skulle dessutom tvingas åka hemifrån nästan en timme innan för att hinna och hitta en parkeringsplats. Vansinne! Eller..? Tja, snarare något som för en tid sedan var fullständigt normal procedur. På ett år har jag alltså omvärderat tid och rum totalt.
Eller… har jag bara blivit lat?
Häromdagen hörde jag en programledare i radio avslöja sin oro för hur det ska bli när pandemin så småningom släpper sitt grepp om vår tillvaro. Kommer jag att tolerera mina arbetskamrater tätt inpå mig igen? undrade hon. Kafferaster på utsatt tid? Sorl i bakgrunden när jag försöker koncentrera mig?
Lika mycket som vi saknar den energi som social samvaro skänker oss sällskapsdjur – lika gärna kan vi upptäcka att vi stör oss på kollegernas närvaro, uppförande och (o)vanor. Kan det vara så att pandemin inte bara gjort oss mer medvetna och restriktiva gällande vår tid och fysiska närvaro. Kan det ha gått så långt att restriktionerna omvandlat oss från varelser som trivs i flock till stingsliga enstöringar som bara vill rätta oss efter den egna mat-och-sov-klockan?
Som vanligt hamnar sanningen förmodligen någonstans mitt emellan. Det är fördelaktigt för både våra egna och planetens resurser att vi inte obetänksamt far omkring i samma utsträckning som tidigare, att vi ser mer kritiskt på hur mycket tid olika aktiviteter tar. Ifrågasätter resan till ett möte, som lika gärna kan ske via Teams. Samtidigt längtar vi efter kontakter bortom skärmen och att få existera i samma rum tillsammans med andra människor. De flesta av oss är nog villiga att för det mervärdet tumma lite på våra personliga preferenser.