Jag är på tjänsteresa till New York och har på plats kunnat följa det amerikanska mellanårsvalet till kongressen. Det har målats upp som en slags folkomröstning om president Trump och har mobiliserat mer väljare än vanligt. Trump har kampanjat intensivt och den stora motreaktionen mot hans presidentskap har uteblivit.
Republikanerna stärker sin maktställning i senaten medan demokraterna vinner representathuset. Det innebär med stor sannolikhet att Nancy Pelosi, en mycket rutinerad ledare bland Demokraterna, återkommer som talman. Om det nu blir så kommer vi få följa fortsatt uppiskade debatter mellan två erfarna och drivna personer i sjuttioårsåldern. Polariseringen mellan och inom partierna är uppenbar. Trumps kampanj har byggt på stenhård retorik mot invandrare och han har skapat rädsla kring föreställningar om andra människor och risker för USA:s framtid som sammanhållen nation.
Många republikaner känner förstås inte igen sig i hans aggressiva ledarskap, världsbild och retorik. Demokraternas svar verkar mer ha handlat om att vara emot Trump, än att orka och våga formulera en egen politik. Deras tillkortakommande är att partiet går i två olika riktningar, en del som fortsatt försöker återvinna delar av Republikanernas väljarbas och en annan del som är alltmer radikal med identitetspolitiska inslag, höjda skatter och mer politisk styrning.
Det går inte hem hos mittenväljare i USA, som värnar entreprenörskap, arbetets värde och sin egen och familjens valfrihet. Detta är ett dilemma inför presidentvalet; vem från Demokraterna kan engagera och samla nationen för att möta - och besegra – Trump?
Det finns de som tror att ett mer balanserat maktförhållanden I USA, med en president som kontrolleras av kongressen kan leda till mer samarbete mellan de två partierna. Att en tradition med politiska ledare, kunniga på sina områden, ska använda till exempel budgetarbetet för att hitta lösningar. Eller så kan det bli precis tvärtom; att detta blir en källa till låsningar.
Trump kan fortsätta med utmanande utnämningar till exempel och kongressen kan lägga mycket resurser på att granska presidentens maktutövning. Det kan bli två år av maktkamp och alltför lite utrymme för de politiska frågorna som har betydelse för väljarna och deras framtid.
Valrörelsen talar inte för ett mer vuxet samtal. Det är skrämmande hur de skriker i TV, tonläget och tempot är högt och eftertänksamhet lönas icke. Att vi i Europa börjar vänja oss vid att Amerikas president glider långt bort från grundläggande gemensamma värderingar är minst sagt bekymmersamt. Samtidigt har många kvinnor lyckats nå maktpositioner i denna valrörelse. Hur detta kommer att förvaltas återstår att se. Liksom i Sverige är det mycket fokus på ytterkanterna i politiken men väljarna är ofta i mitten och vad som här översätts ”moderate”.
Min tjänsteresa gällde FN-reformer för ett mer effektivt multilateralt samarbete, med fokus på de globala målen och att utveckling och rättigheter måste nå alla. Det pågår nyttigt förnyelsearbete inom FN, men finansieringsfrågorna är svåra. Värt att påminna är att världsorganisationen till allra största del finansieras av just USA, givet befolknings- och ekonomisk storlek. Länder som Kina och Ryssland tar inte alls sin del av bördan. Givetvis utnyttjas denna obalans av Trump som hotar dra ned på internationellt engagemang. Konsekvenserna av detta skulle bli betydande för världens fattigaste.