Nu pågår nomineringstider och fastställande av moderaternas riksdagslistor inför nästa val. Detta är inte bästa tiden i ett parti och jag är innerligt glad att slippa.
Istället är jag aktuell som historiskt objekt. I en bok utgiven av Sällskapet för Moderata kvinnors historia har nio före detta moderata statsråd intervjuats av lika många skribenter. Det är en, tycker jag, intressant berättelse om förtroende, maktutövning och hårt arbete. Det finns likheter mellan oss statsråd, gemensamt är att vi samtliga är moderater.
Våra ansvarsområden var olika och vi har en genomlevd historia att få reformera Sverige, visa mod och personlig övertygelse. När Reinfeldt-regeringen tillträdde 2006 var det med en genomarbetad agenda, som bara var att börja leverera mot. Statsbudgeten och myndighetsstrukturen var givna utgångspunkter. Tempot var högt. Förväntningarna med rätta stora.
Jag upplevde själv, och berättar i boken via ”min” skribent Tove Lifvendahl (SvD) att mycket av arbetet centrerades kring Rosenbad, att arbetet i partiets tjänst och vår omvärld med dess långsiktiga behov förminskades. För utomstående var det svårt att förstå hur mycket som departements- och myndighetshantering samt EU-samarbete tog överhanden, till förfång för långsiktig förändring.
Mycket levererades första mandatperioden, det blev trögare under den andra då regeringen inte hade egen majoritet. Det var tröttande och minskade efterfrågan på de långsiktiga visionerna. Taktiserande fick ökat utrymme, just det som vi nu upplever i megaformat med dagens vänsterregering.
Politiken livslust måste vara värderingar. Samt att offentlig maktutövning handlar om hur skattebetalarnas pengar hanteras. Få delade min uppfattning om att biståndets kärna är pengar. Alltför mycket var känslostyrt och alltför lite resultatinriktat. Andra kollegor hade att jobba med andra utmaningar.
Den mest utsatta ministern, Cristina Husmark Pehrsson fick på sin lott att förändra en sjukförsäkring som passerat alla rimligheter. Dessa reformer levererade det överskott i statsfinanserna som resten av regeringen kunde leva gott på 2006-2010 (jo, jag kommer ihåg att vi hade en tuff ekonomisk nedgång 2007-08 som Anders E Borg med team hanterade föredömligt).
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som hade chansen att främja borgerligt utrymme i en alltmer likriktad och hegemonisk kulturarena fick en vad hon kallar ”ökenbudget” bara för att det skulle vara så. Rätt icke-strategiskt kan jag tycka som själv fick sätta sprätt på miljard efter miljard eftersom Alliansen inte fullt ut orkade utmana vad som driver utveckling i världen, d v s arbete, företagande och god samhällsstyrning i tillväxtekonomier.
Det har sagts om boken, "Moderat Kvinnokraft", att den förhoppningsvis kommer komplettera en del statsvetares insikter med uppriktig, personlig beskrivning från några av maktens främsta företrädare under denna brytningstid. För mig är styrkan att vi är en knippe olika personer som har det gemensamma att vi är kvinnor och att vi tillsammans uträttade minst lika mycket som de enskilda män som oftast fått mycket utrymme i spalterna kring vad som faktiskt nu är politisk historia.