Jag glömmer inte det torra, fasta handslaget och den intensiva blicken. I mötet med en man närmare 90 år överraskades jag av vitaliteten, och hur Robert Mugabe försökte skapa en charmig stämning genom minnen med svenskar, företrädesvis socialdemokrater. Nu var det dock höst 2009, Sverige var ordförandeland i EU och jag ledde en officiell delegation till Zimbabwe.
En svunnen tid av kamp mot kolonialväldet och generösa bidrag, även till våldshandlingar, från Sverige var inte temat för besöket. Inom EU, och i diplomatkretsar, fanns en teori att de starka sanktioner som införts mot Zimbabwe borde mildras. Det hävdades att politiken var kontraproduktiv och att den härskande klassen inte lät sig påverkas. För mig var det bevis nog att sanktionerna var viktiga att behålla, eftersom detta och efterföljande möten präglades av enträgna argument och påtryckningar från officiell zimbabwisk sida att EU borde lätta på sanktionerna.
Till huvudstaden Harare reste jag med EU:s handels- och biståndskommissionär Karel de Gucht. Han hade då inte samma starka ideologiska synpunkt på att EU skulle reagera mot att landets medborgare förtrycktes politiskt och ekonomiskt av Mugabe och hans parti Zanu-PF. Att stå emot kritiken att EU:s ordförandeskap var för hårda i sin reaktion mot den politik som förde Zimbabwe rakt ned i avgrunden kändes rätt då. Landet hade halverat medellivslängden på några decennier, flyktingströmmar plågade grannländerna, undernäring, sociala bakslag och förtryck kunde inte bejakas med utvecklingsbistånd eller diplomatiskt utbyte.
Och det känns lika rätt nu, när zimbabwierna efter 37 år med Mugabe äntligen kan göra sig fria. De personer och krafter som Sverige och EU då stöttade med alternativa biståndskanaler, för att stärka kvinno- och ungdomsrörelser, öka medvetenheten om demokrati och fungerande rättsstat ser jag som goda investeringar. Nu ligger det i landets eget intresse att använda de alternativ som finns, i ett samhälle som under fyra decennier har präglats av tillbakagång, förtryck och osäkerhet.
Personen Mugabe då, hur kunde det bli så här? Det tog alltför lång tid att få bort makthavaren som inte tjänat landet utan enkom sina egna intressen. En hyllad afrikansk ledare, skyddad av alltför många och benämnd frihetskämpe, som omfamnade maktens sötma och snabbt distanserade sig från folket. Grannländerna och vännerna från den tiden såg kanske vart det var på väg men orkade inte påtala bristerna och de omfattande övergreppen mot mänskliga rättigheter.
Förutom underlåtelsen från närstående och sammanhållningen bland de som drog nytta av despotens maktposition är Mugabes personlighet den tredje faktor som skapar detta mänskliga lidande. Mugabe var när jag träffade honom en obruten, stark personlighet och helt uppfylld av sin egen överlägsenhet. Han kunde manipulera och undkomma ansvarsutkrävande.
Han var en strategisk maktbyggare, som inte tvekade att använda våld. Några protesterade, för det var priset högt. Några bara såg på. En del charmerades. Från EU:s sida ställde vi oss på rätt sida den där hösten (som kom att följas av fler höstar för landet).
Det är jag mer stolt över än att just jag fick konfronterats med en personlighetstyp som kostat Afrika så mycket. Låt en ny tid komma för det strävsamma Zimbabwe, det är en lång väg tillbaka.