Senast var fem år sedan, då den arabiska våren startats av en grönsakshandlare som tände eld på sig själv i protest mot rättslöshet och korruption.
Detta blev en tändande gnista, där de totalitära ledarna i länder som Egypten, Jemen, Libyen, Algeriet, Marocko och Syrien utmanades. Idag är det omöjligt att överblicka utgången av skeendet. Avsaknad av traditioner och institutioner för rättsstat och demokrati har lämnat utrymme för mörka krafter, ett ökande sekteristiskt våld har fått fäste. Folket som reste sig mot sina korrupta ledare har fått betala ett högt pris och ingen talar idag om en vår i Mellanöstern.
Då, 2011, firade demokrativänner triumferna och nya möjligheter till utbyte och utveckling planerades. Diktatorerna fick det tuffare, och även EU:s politik kom att läggas om i avsikt att understödja en helt ny verklighet.
Idag har förväntan förbytts mot förtvivlan. Det som började med en fredlig protest i Tunisien följdes av omfattande uppror i Egypten, som omväxlande uppmuntrades och slogs ned. Svenskt stridsflyg samverkade i en koalition för förändring i Libyen, mot diktatorn Gaddafi. Landet är idag långt ifrån en fungerande stat.
Våldet skalas upp via nya organisationer, där främst Daesh (ISIS) har utropat ett kalifat med sikte på Irak och Syrien. Dessa länder, och inte minst dess minoritetsbefolkningar, ser idag mer förstörelse än framtid med skoningslösa attacker, folkfördrivning och fruktansvärda övergrepp mot mänskliga rättigheter.
När jag började som minister hade vi år 2007 en stor FN-konferens i Stockholm om Iraks framtid. Vår optimism då är idag svår att förstå. I Syrien pågår ett krig som ingen som kan verkar vilja få stopp på. Nya grymheter avslöjas varje dag. Fler än sju miljoner syrier är på flykt i sitt eget land, mer än fyra miljoner har lämnat landet - av dessa har Sverige tagit emot närmare 100 000 flyende barn, kvinnor och män.
Samtidigt har det politiska landskapet i Europa förändrats radikalt. En orolig värld har lett till det för mig helt osannolika – att Storbritannien lämnar det europeiska samarbetet. Vanföreställningar om religion, överdriven fokusering på terrorism och ohämmad populism har gjort att USA:s nyvalde president inför diskriminerande reseförbud mot länder, frångår internationella avtal och avser bygga nya murar.
De omvälvande händelser som började för blott fem år sedan förändrar inte bara Mellanöstern utan riskerar att vi i väst åsidosätter de värderingar som byggt våra samhällen starka.
När Angela Merkel nu utlovat att världens ledande ekonomier inom G20 ska fokusera mer på Afrika, för ökad handel, investeringar och politiska överenskommelser är det helt rätt väg. Inte bara för att minska trycket på migration utan för att skapa växande marknader och ökat politiskt samarbete kring gemensamma utmaningar – i världen och hos oss.
Bara genom mer inkludering och multilateralt samarbete kan dagens oroliga värld återfå hopp. EU bygger på alla de värderingar Mellanösterns folk tog strid för fem år sedan. Nu får vi inte överge dem.
Och det är också bästa sättet att gemensamt möta maktherrar likt Erdogan, Trump och Putin.