De flesta i landet följde SVT:s valvaka. Städade journalister som ställer städade frågor till sammanhållna, högt uppsatta, representanter på partiernas respektive valvakor. Bra och seriös tv, inget snack om saken.
Men andra medier fanns också närvarande. Till exempel den högerradikala webbtidningen Samnytt, som gjorde ett inslag från SD:s valvaka. Mitt i direktsändningen dyker en viss Rebecka Fallenkvist upp. Hon är frontfigur för SD:s propagandaorgan Riks, kandidat till Stockholms regionfullmäktige – och full som en kastrull.
”HEL...G SEGER!” vrålar SD:s stjärnskott rätt in i kameran och spiller bubbel på journalisten. Hon försöker sedan rädda situationen. ”Det är en segerhelg för SD!”.
”Hell seger” är den svenska översättningen på ”Sieg heil”. Stridsropet har använts av svensk extremhöger i decennier.
Det sägs att det är på fyllan folk blir sanningssägare.
I samma Stockholmsnatt, en bit bort, är partystämningen om något ännu mer på topp. Liberalerna viftar med prideflaggor och dansar som galningar. Johan Pehrson dunsar upp på scenen till ett öronbedövande jubel. Han har tårarna i halsen och vill tacka ALLA. Ungdomsförbundet, kandidaterna, valarbetarna, medlemmarna. ”Vi gjorde det, vi kom igen!”
För att fullända det amerikanska i situationen kysser han sin fru och talar om för sina barn hur mycket han älskar dem.
Thank you! Thank you everyone!
De är numera Sveriges minsta riksdagsparti.
Deras uppdrag är att tygla ”Helg seger”-gänget. Vara den bruna sörjans liberala motkraft.
Rösterna räknas fortfarande, med det ser ut som att Team Ulf har övertaget. Fortfarande finns inga klara besked om vilka röda linjer borgerligheten målat upp för SD.
Pehrson menar att det finns en: att partiet inte ska sitta i regering (SvD 18/8). Ebba Busch håller med – men säger att det kan komma att ändras i framtiden (SvD 23/8). Och Ulf Kristersson vill ge partiet ”ett seriöst inflytande” (DN 19/8).
Vad är alternativet? Ett oseriöst inflytande?
Ett potentiellt maktskifte är en chans att vända Sverige på rätt köl igen. Det behövs nya krafttag kring gängvåldet, en seriös energipolitik och säkerställande att Sverige blir en stark röst inom Nato. Det behövs nya reformer för att stärka valfriheten, minska statens inflytande över samhället och vitalisera näringslivet. Landet skulle må bättre av att då och då vila från Socialdemokraternas makt. Men det får inte ske till vilket pris som helst.
Det är uppenbart att isoleringen av SD var en felaktig strategi för att minska deras inflytande. Och att kunna samtala med alla är en del av parlamentarismens spelregler. Men flackandet inför vissa principiella gränsdragningar är oroande.
Strax innan valet skrev den liberala debattören Hanne Kjöller att hon inte klarade av att rösta L denna gång (DN 7/9). Anledningen var att hon inte trodde att resten av borgerligheten skulle klara av att hålla SD i schack. Inte i ett sammanhang där de är Sveriges näst största parti. Och inte i ett sammanhang där M och KD tycks göra allt för att visa att det faktiskt finns samhörighet mellan de själva och SD.
Kjöller menar att hon röstar mot ”de dynamiska effekter som ingen av oss, faktiskt inte heller Jimmie Åkesson, kan överblicka”.
Under sitt Almedalental gjorde Ulf Kristersson något som till och med många av hans partikamrater fann häpnadsväckande. Han yttrade följande mening:
”Inget annat parti har som SD i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen.”
Det är inte bara en fullständigt malplacerad hyllning. Det är revisionism. Alla, inklusive M-ledaren, vet att SD inte är emot invandring för att de är oroliga för möjligheten att integrera alla. De är emot invandring för att de vill bevara Sverige ”svenskt”.
Dynamiska effekter.
Vad tycker M om återvandring om tio år?
Det finns liberala krafter inom borgerligheten. De är fortfarande relativt starka. Dessa riktiga liberaler måste nu bli bråkiga, obstinata och ideologiskt trotsiga, på ett sätt som övertygar. De måste skrika högst och synas mest. Ta alla avgörande värderingsstrider.
Vi behöver en stark borgerlighet med en rejäl portion självförtroende, som värnar om både sitt liberala och konservativa tankegods. Annars riskerar den stora idémässiga konflikten mynna ut i en kamp mellan socialism och nationalism, i stället för socialism och liberalism. De röster som går emot idéerna om den stora staten, som värnar valfrihet, företagsamhet och människans rätt att få leva ifred, de riskerar att drunkna.
Och då kommer de forna folkpartisterna vilset stirra ner på sina prideflaggor och undra vad som egentligen hände.