Det var på fettisdagen, festdagen innan fastan inleddes, som svenskarna fick äran, att i Dagens Nyheter läsa de stora orden från Napoleon Bonap… förlåt, Emmanuel Macron.
Den franska presidenten, plågad av usla opinionssiffror och en proteströrelse av gula västar som tycks spänna från höger- till vänsterextremism utan att någonsin träffa mitten, levererade ett hejdundrande pekoral i ett trettiotal europeiska tidningar, med syftet att han själv en dag ska bli president för Europas förenta stater.
För tro inte att något annat ligger bakom Macrons artikel.
Redan från början vet man att han är ute i ogjort ärende, för att tror sig tala direkt till medborgarna i Europa. Det gör han inte. Han talar till de andra makthavarna. För det är de som kan ge hans ”konferens för Europa” legitimitet och makt på riktigt, inte medborgarna. Varje gång medborgarna tillfrågats om mer makt till EU, har de sagt nej, tills Brysselmaskinen malt ner deras motstånd.
I ett fall har folket slagit bakut: Storbritannien kommer att lämna unionen för att britterna inte vill ha dess överstatlighet längre.
Fler kan följa. För det demokratiska underskottet inom EU ökar för varje dag som unionen tar sig större makt på nationalstaternas bekostnad. Förblindande av sin egen självbild svarar Macron och hans gelikar genom att gasa på ännu mer. De definierar sitt goda projekt mot deras ondska: De som vill lämna EU är extremister, alltså är det alltid rätt med mer EU.
Men så ser inte verkligheten ut. Väljarna kommer aldrig, aldrig, aldrig får samma relation till EU som de har till sina hemländer. Därför ska unionen hållas minimalistisk, verka utan att synas.
Europeiska kommissionens ordförande Jean Claude Juncker låtsas vara folkvald, för i förra valet gick de stora europeiska partierna fram med något de kallade ”spitzenkandidaten”, spetskandidater, som skulle fungera som ”presidentkandidater” på europeisk nivå. Kände du inte till detta?
Vet du inte ens vilket europeiskt parti det parti du röstar på är medlem i? Ta det lugnt, det vet ingen annan i hela Europa heller. Makten förskjuts konsekvent till europeisk nivå genom fulspel. Det är därför drömmarna om en europeisk superstat saknar legitimitet. Det är också därför Emmanuel Macrons artikel är farlig.
Får han som han kommer EU ha en egen armé, en gemensam gräns, identisk migrationspolitik och en gemensam myndighet som övervakar alla val, partiers finansiering och reglerar yttrandefriheten och en gemensam välfärd. Då är den europeiska unionen som vi känner den död. Och den dödades inte av högerextrema krafter utan av fartblinda eurokrater.
Om vägen till helvete är kantad av goda intentioner, var vägen mot Brexit kantad europeiska integrationsprojekt. Emmanuel Macrons visioner är direkt skadliga för det europeiska samarbetet. Han är inte en motståndare till extremism, för det är han som är den extreme.
Det finns inget annat rimligt sätt att beskriva kampen för en europeisk superstat än Europaextremism. Det är betydligt mer extremt än Brexit, till exempel. Men vid Waterloo Napoleon fick ge sig. Macron kan möta sitt öde på många skilda sätt.