Förenta nationerna (FN) bildades efter andra världskriget, med syftet att skydda mänskligheten från väpnade konflikter och krig. Drömmen om fred varade inte länge.
FN har vid återkommande tillfällen inte kunnat förhindra konflikter, ockupationer och krig. Man hade inget att säga till om när Sovjetunionen invaderade Ungern och dåtida Tjeckoslovakien. Det var inte bättre i krigen i Vietnam och Afghanistan. Men även i krigen på Balkan under 1990-talet hade FN svårt att förhindra konflikterna.
Bilden av FN är tudelad. FN har förtjänstfullt organiserat många fredsmissioner i olika konflikthärdar och garanterat fred när ett fredsavtal slutits. Vidare har FN sedan organisationens bildande hjälpt miljontals människor på flykt, hanterat naturkatastrofer, genomfört vaccinationsprogram och bidragit till att barn fått utbildning trots svåra förhållanden, och mycket mera som tjänat mänskligheten. Detta har skett inom ramen för FN:s olika organisationer och program, till vilka Sverige ofta varit stor bidragsgivare. FN har tveklöst gjort skillnad för många.
Samtidigt har FN inte uppfyllt det organisationen bildades för – att garantera fred och säkerhet. Det ansvar vilar på FN:s säkerhetsråd. Problemet är FN-stadgan. Den är i många stycken en välskriven och vacker läsning, tills man kommer till passusen om de permanenta medlemmarnas – Frankrike, Storbritannien, Kina, Ryssland eller USA – vetorätt. Där blir det ett tvärstopp, som visar med all oönskad tydlighet att stadgan inte fungerar i praktiken om någon av de permanenta medlemmarna motsäger sig en resolution.
Bakgrunden är att FN-stadgan präglas av de vinnande staterna efter andra världskriget. Tanken är att stoppa resolutioner som hotar någon av de fem permanenta medlemmarnas intressen. Kanske rimligt 1945, men inte i dag.
Kriget i Ukraina visar hur otidsenlig FN-stadgan är. Säkerhetsrådet måste reformeras. De fem permanenta medlemsstaterna kan inte ha en exklusiv rätt att blockera rådets beslut, särskilt inte i en konflikt man själv skapat. Jag inser att det är svårt att avskaffa vetot. Men ett första steg borde kunna tas av FN:s generalförsamling, genom att avkräva att vetot inte kan gälla en krigförande permanent rådsmedlem. Nästa gång är det kanske Kina som anfaller Taiwan.
FN står vid ett vägskäl i fråga om ansvar för fred och säkerhet. Antingen reformeras organisationen eller så kommer FN förlora sin trovärdighet, vilket vore förödande för världen.
Aleksander Gabelic är samhällsdebattör.