Hur länge varar egentligen en krampaus?

Det finns tre element som karaktäriserar den svenska vintern. Snömodd, kaos i tågtrafiken och rapporter om en överbelastad sjukvård. För så är det under de kalla månaderna. Den kyliga, torra luften i kombination med att vi trycker ihop oss inomhus är de perfekta förutsättningarna för smittspridning. Influensa, vinterkräksjuka, allsköns förkylningar. Och så numera covid-19.

Sjukvården befinner sig i vad som upplevs som en konstant nedåtgående krisspiral. Så var det långt innan pandemin. Nedskärningar och arbetskraftsbrist innebar såväl underminerad patientsäkerhet som utbränd personal. Emellertid har regeringen aldrig tidigare begränsat demokratiska fri- och rättigheter under vabruari.

Allt detta är viktigt att ha i åtanke när man reflekterar över de nya pandemirestriktionerna som gäller från och med i dag.

Djävulen sitter i detaljerna. Restaurangerna måste stänga klockan 23. Varför? Nattklubbsverksamheten var de facto redan förbjuden, i och med kraven på små och sittande sällskap. Detsamma gäller maxtaket på 500 personer för stora evenemang. Krav på vaccinbevis och avstånd fanns redan innan. Huruvida detta fungerar för att stävja smittspridningen på sikt torde vara svårt att utvärdera. De tidigare kraven infördes endast för några veckor sedan.

Till råga på allt får de som finner restriktionerna förkastliga inte demonstrera mot dem. Såvida inte arrangörerna begränsar antalet deltagare till 50, förstås. Eller kräver vaccinbevis.

När liknande restriktioner infördes förra året ifrågasattes huruvida de hade en betydelsefull effekt på smittan. Budskapet som då i vaga ordalag kommunicerades från makthavarna var att åtgärderna skickade en viktig signal till befolkningen.

Redan då kom kritiken att restriktionerna var ett sätt att kompensera för senfärdigheten i pandemins tidiga skede. Vid det laget fanns inte ens vaccinet på plats.

Och det är ändå inte det märkligaste.

Det märkligaste är statsminister Magdalena Anderssons kommentar i förbifarten om att sjukvården måste hållas obelastad, då även säsongsinfluensa och RS-virus härjar ute i samhället.

Kommentaren säger egentligen det mesta. Vi har nått den punkten då regeringen mer eller mindre upphäver grundläggande demokratiska funktioner – som demonstrationsrätten – och skyller på influensan.

Smittan har skenat de senaste dagarna. Trots detta är antalet dödsfall och sjukhusinläggningar på fortsatt låga nivåer. Detta är tack vare vaccinet, som vi nu vet fungerar väl. Det underströk statsministern själv under måndagens presskonferens. De få som blir svårt sjuka och dör är i de allra flesta fallen ovaccinerade. 

Vaccinationsgraden är hög. I Östergötland har 84,4 procent av alla över 12 år fått minst två sprutor. Siffrorna är likartade i resten av landet. De vaccinerade som insjuknar drabbas av relativt milda symptom.

Från regeringens håll betonas att åtgärderna är tillfälliga. Sverige har tidigare erfarenheter av tillfällig lagstiftning. Värnskatten exempelvis, som från början var en temporär nödlösning för att sanera de offentliga finanserna efter krisen 1990–94. Den avskaffades först 24 år senare.

Situationen i vården lär knappast blir bättre efter att pandemin klingat av. Tvärtom. Vårdskulden kommer inte kunna tas igen på länge. För att inte tala om den sönderarbetade personalen. Ska regeringen då ges befogenhet att utfärda rigorösa restriktioner varje vinter?

Det kan låta som en befängd tanke. Å andra sidan var det lika befängt att för bara två år sedan anta att barn skulle avrådas från att delta i fotbollscuper på grund av influensa och kräksjuka.

Så nedmonteras på sikt medborgerliga rättigheter. Med en uppmaning om att tvätta händerna.