Hur ska det gå för Socialdemokraterna?

En framgångsrik facklig förhandlare är en person som talar så lite som möjligt och om han talar gärna uttrycker sig lite suddigt. Det underlättar de kompromisser som är nödvändiga för en uppgörelse. Stefan Löfven var en mycket framgångsrik facklig förhandlare.

För en politisk ledare däremot är talets gåva en helt nödvändig förutsättning för framgång hos väljarna. Därför lyckas Stefan Löfven inte hålla kvar Socialdemokraternas väljare inför locktoner från Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt.

En statsminister i en bred koalitionsregering däremot har i mycket samma förutsättningar som en facklig förhandlare. Nödvändiga kompromisser förutsätter att den egna utgångspunkten inte ställer sig i vägen för kompromisser. Det är nödvändigt att tala så lite som möjligt och gärna formulera sig lite suddigt. Därför är Stefan Löfven en utmärkt statsminister för den regering som tillkom efter januariuppgörelsen mellan S, MP, och L och C.

Som van facklig förhandlare vet han att ett absolut villkor för framgång är att obrottsligt hålla fast vid det som en gång avtalats. Kraven från de egna och från andra att avvika från avtalet på den ena eller andra punkten måste begravas under största möjliga tystnad.

Detta försätter Socialdemokraterna i en knepig situation. Det som krävs för att regera idag står i vägen för ett valresultat som kan möjliggöra regerande i framtiden också. Finns det då några andra i den socialdemokratiska toppen som skulle kunna ersätta Löfven som en entusiasmerande agitator?

Det är svårt att se. Partisekreteraren har som sin huvuduppgift att hålla partimedlemmarna på gott humör. Lena Rådström Baastad verkar närmast vilsen inför partiets dalande popularitet. Går vi så till regeringen finns just inte mycket av synlig kämpaglöd där. Istället framstår statsråden som strikta byråkrater.

Magdalena Andersson är säkert en kompetent finansminister. Men hon framstår fortfarande mest som den överdirektör i Skatteverket som hon var innan hon fick sitt nuvarande jobb.

Anders Ygeman är energiminister, vilket kan låta som ett dåligt skämt med tanke på att han hela tiden verkar på väg att falla i sömn. Mikael Damberg har fullt upp med att förklara varför polisen som lyder under honom så sällan fångar några bovar.

Morgan Johansson är justitieminister med den huvudsakliga rollen att förklara varför alla de utredningar han satt igång ännu inte avsatt några praktiska resultat.

Jag kunde fortsätta. Men ni fattar nog hur det ser ut. Inte så hoppingivande för det före detta dominerande partiet i svensk politik.