Hur ska vi som människor hantera kriget?

Hur ska vi på ett personligt plan hantera kriget? Bilderna som i veckan har nått oss från Ukraina är fruktansvärda. Lidandet är närmast ogripbart.

Ukrainska städer som Butja och Borodyanka lär för alltid ha fått en plats i den europeiska historien som skådeplatser för mord, tortyr och krigsbrott utförda av den ryska armén. Samtidigt fortsätter vardagen här i Sverige. Kontrasten är total.

Situationen tvingar oss alla att bekanta oss med känslan av närmast total maktlöshet för de stora skeendena. När erövrare gå fram som jordskalv över världen har vi inte mycket att sätta emot.

Vår egen litenhet är samtidigt inte en ursäkt för att vända bort blicken. Och det är det inte heller många som gör. Engagemanget för Ukrainas sak har hittills visat sig enormt.

Uppfinningsrikedomen har varit stor för att samla in pengar till Ukraina. I Ydre har det i veckan hållits en konstauktion. På Veta skolan, mellan Mantorp och Spångsholm, kombinerade en insamling löpning och loppmarknad. I Vadstena, Åtvidaberg och många fler orter har det hållits välgörenhetskonserter. I Rimforsa har det bytts däck. Och i Mjölby har nioåringar sålt teckningar till stöd för Ukraina. Hela Sverige skramlar och samlar.

Men hur mycket pengar vi än skänker till Ukraina lär inte frågan försvinna om hur vi på det personliga planet ska förhålla oss till kriget. Frågorna är många. Hur mycket ska vi låta den ryska aggressionen påverka vår tillvaro? Vad spelar roll när vi kan stå på randen till ett nytt kallt krig?

En som har gett sig i kast med de här frågorna är grönsaksodlaren Magdalena Hermelin, som bor utanför Skänninge. I en krönika i tidningen ATL skrev hon för en tid sedan att ingen kan fokusera på alla problem, då det bara riskerar att bli självutplånande och destruktivt. Hon konstaterar: ”För min del. Jag jobbar med att odla grönsaker och att få nysvenskar i arbete på vår gård. Det är lite i det hela men det är vad det är, jag fortsätter med det även 2022. Att vara lantbrukare är det sista yrket människan kan sluta med för sin överlevnad.”

Magdalena Hermelins resonemang bör inspirera. För det bästa många av oss nog kan göra för att hantera kriget är att fortsätta att jobba med det vi gör. Att fortsätta göra det vi kan och göra det med allvar.

Den som har lyckan att jobba på Saab i Linköping eller på Försvarsmakten på Malmen vet att de gör nytta för Sveriges säkerhet och försvar varje dag. Samtidigt är det verksamheter som i sin tur är beroende av att Östgötatrafikens bussar rullar, det finns vatten i kranen och värme i husen. Och om ingen tar nattpasset på hemtjänsten eller finns på plats för att emot barnen på förskolan på morgonen börjar snabbt samhällsmaskineriet gnissla.

Så efter att stötta Ukraina och ta emot flyktingar därifrån är bland det bästa vi kan göra för Europas säkerhet och stabilitet att arbeta på med det vi kan, rösta i val och engagera oss politiskt. Att dra vårt strå till den stora stack som samhället är. Det budskap som migrations- och integrationsminister Anders Ygeman (S) i torsdags förmedlade till de ukrainska flyktingar som kommer till Sverige bör således gälla alla i befolkningen – ”alla som kan arbeta ska arbeta”.

Anders Ygemans formulering om vikten av att jobba sägs från såväl höger som vänster. Samtidigt hörs inte den typen av påpekanden lika ofta som för ett par år sedan. Betonandet av arbetets betydelse drar i stället upp politiska vindar från de sista åren då Fredrik Reinfeldt (M) var statsminister. Då hade Nya Moderaterna gjort arbetslinjen till övergripande ideologi. Vartenda politikområde sades börja med jobben.

Den nymoderata fixeringen vi jobben är dock något som M har distanserat sig från. Och det gäller nog alla svenska partier. Inget trycker tillnärmelsevis lika hårt på arbetets betydelse som Nya Moderaterna en gång gjorde. Att allt skulle börja med jobben är nog något som nu oftare kan sägas med en ironisk blinkning till Nya Moderaterna än med allvar i rösten i de politiska korridorerna. Det är beklagligt. För som den franske poeten Charles Baudelaire har konstaterat så måste man arbeta, om inte av läggning så åtminstone av desperation – eftersom det vid noggrann undersökning visar sig att arbete är mindre tråkigt än att roa sig.

Arbete ger mål och mening med livets färd, i tider av glädje och sorg. När våldet försöker omforma den europeiska kartan och vi alla påminns om vår egen litenhet är nog det bästa vi kan göra att jobba på. Det är så vi gör skillnad och det är så vi tillsammans bygger ett robust och tryggt samhälle.