På flera sätt liknar denna flyktingkris den vi hade under 90-talet och krigen i forna Jugoslavien. Invandrarna kom från vår del av världen, var relativt lika oss och således lätta att integrera i samhälle och arbetsliv.
Men jämförelser görs nu främst med flyktingkrisen 2015. Kritik riktas mot dem som ifrågasatt migrationspolitiken och som nu tycker att vi ska hjälpa ukrainare på flykt. ”Jaså, nu går det bra att välkomna flyktingar?”, kan det heta, med anklagelser om att man värderar människor efter härkomst.
När Moderaternas Ulf Kristersson blev pressad i SVT blev svaret halvbra. Det var mest en serie upprepningar om att han trodde alla förstod att det var ett annat läge nu när det var krig i Europa. Det är beklagligt, eftersom det inte saknas goda svar på anklagelsen om man vågar föra ett principiellt resonemang.
Först bör man konstatera att den relativa geografiska och kulturella närheten till Ukraina, liksom att konflikten upplevs som en ödesfråga för den europeiska demokratin, gör att vi engageras i större grad. Det gör oss inte till rasister. Det gör oss till människor.
Och om vi hellre tar emot relativt välutbildade och sannolikt lättintegrerade ukrainare är det att betrakta som en samhällsekonomisk självbevarelsedrift.
Detta innebär dock inte att vi ska bygga vår migrationspolitik enbart på våra känslor för de närmaste, eller på hur lätt de integreras. Ukrainare hade redan rätt att resa visumfritt till EU-länder enligt Schengensamarbetet och med massflyktsdirektivet ges de ett uppehållstillstånd på ett år. Utöver detta, och på längre sikt, behöver vår hantering grundas på kloka och hållbara principer.
Här finns en avgörande skillnad mellan att erbjuda skydd för dem som flyr för sin säkerhet och att locka hit människor från långa avstånd med generösa villkor och ekonomiskt bistånd.
Sverige har fortfarande inte gjort sin läxa efter 2015 års flyktingkris. Om det då för vissa blev tydligt att vår migrationspolitik inte var ekonomiskt och humanitärt hållbar kan det snart bli uppenbart för de allra flesta att den fortfarande inte är det.
För att kunna ta emot de som flyr för sina liv måste man säga nej till de som bara vill ha det bättre, oberoende av härkomst och konfliktområde. För att kunna ta emot alla de som verkligen behöver skydd måste stödet begränsas till det mest nödvändiga. Som tak över huvudet, en sovplats och mat för dagen. På så sätt går en hållbar migrationspolitik hand i hand med ett human sådan.
Så ja, nu går det för sig att bry sig om flyktingar. Precis som innan.
Jakob Styrenius är ledarskribent på Västerviks-Tidningen.