Kålpudding. En fantastisk rätt, särskilt gjord på färs av närskjuten hjort, färsk vitkål så mjäll att den smälter i munnen och serverad med syrliga lingon och gräddig sås. Hemlagad svensk husman när den är som bäst.
Dagen innan bjöd dock på något helt annat. Med hantverkare i huset och vattnet avstängt blev det tajt att laga middag, så det blev en tur till lokala krogen och östasiatiska smaker för avhämtning. Barnen föredrog en kulinarisk resa åt motsatt håll, och valde hamburgare från en välkänd amerikansk kedja.
Ikväll lutar det åt en enkel pasta med olivolja, chili och vitlök. Och förmodligen ett glas vitt.
Familjens veckomeny speglar den tid vi lever i (eller åtminstone tills för drygt ett år sedan), där världens influenser sätter krydda på våra middagar och våra liv. Vi blir mer vidsynta, öppnar oss för nya smakförnimmelser och dofter, och därigenom kulturer och människor. Vi besöker nya länder och får med oss upplevelser som berikar, utmanar och utvecklar våra begrepp och tankesätt. När världen krymper växer vi.
Det senaste året har vi inte kunnat resa som vi brukat, inte ens inom vårt eget land. Därmed har vi inte fått uppleva så mycket nytt. En del menar att det är positivt. Ja, ur strikt klimatsynpunkt har förstås utsläppen minskat från bil och flyg. Men de vita strecken på himlen en molnfri dag handlar om mer än avgaser (även om de förstås handlar om det också). De vittnar om möten mellan människor, som jag tillhör de övertygade om att vi behöver för att mogna, som individer och som släkte.
En otäck svit av pandemin är de protektionistiska vindar som fått fart över världen. Det är en snålblåst som forcerar oss att titta inåt, skydda det hemtama och till slut, om vi är oförsiktiga, förakta det okända. Och det handlar inte bara om nationalism, utan också om klimataktivism kopplat till teknikfientlighet och misstro. En ideologi där bakåtsträvande och uppoffring ses som lösningen, snarare än progression och frigörelse.
Men vad är det nu som äntligen ska ge oss friheten tillbaka, efter över ett års lockdowns, distansering och social misär? Jo, forskning och framsteg. Människan har lyckats hitta inte bara en utan flera varianter av medicinsk väg ut ur pandemin. Evolutionen är menad att ta oss framåt, närmare varandra och återigen blir mänskliga möten möjliga.
Så visst gör vi rätt i att njuta närodlad kål och egenplockade lingon. Men nästa dag mår vi bra av influenser från fjärran länder. I magen såväl som i sinnet.