En snabb googling trumfar minnet. Det var redan i slutet på november 2013, drygt nio månader före valet, som vi föreslog det otänkbara: S och M bör bilda regering efter nästa val. Vi som arbetade på samma ledarsida som du nu läser, befarade – med rätta, skulle det visa sig – att blockpolitiken med SD som vågmästare skulle lamslå en kommande minoritetsregering och lämna viktiga strukturella problem olösta. Det fanns bara en lösning: S och M måste gå samman.
Slutsatsen var lika kontroversiell då som den i stort sett alltid varit. Men vi var knappast ensamma om idén. Ekonominestorn Assar Lindbäck hade föreslagit det, liksom historieprofessorn tillika blivande ”På Spåret”-vinnaren Gunnar Wetterberg. Ja, till och med förre moderatledaren Bo Lundgren utpekade S + M som vägen framåt. En stark mittenregering i majoritet att lösa Sveriges gordiska knutar och staka ut landets framtid.
När vi nu skriver 2022 tycks tanken än mer svindlande. Trots att Sverige står inför fler och större utmaningar än på länge. Kriget i Ukraina har i sin förfärande utveckling enat EU, Nato-länderna och övriga västvärlden. Dagens Nyheters ledarsida menade häromdagen att kriget vänt upp och ner på förutsättningarna inför höstens val, och att S och M därför måste förbereda sig på att regera tillsammans.
Hittills visar dock svenska partiföreträdare få tecken på att släppa ner garden. Varje sekund i strålkastarljuset är en möjlighet att säga emot, varje utspel är en kastad handske. Är det beundransvärt eller klandervärt? Jag fruktar att fler och fler väljare lutar åt det sistnämnda.
I ett Facebookinlägg efterlyste riksdagskandidat Muharrem Demirok (C) samförstånd i den politiska mittfåran, likt den man lyckats med i Danmark. I Sverige, konstaterade Linköpings kommunalråd, käbblas det om hur bränslepriserna ska sänkas – trots att alla är överens om att de bör sänkas! Ja, det vore onekligen uppfriskande med några rikspolitiker (kommunpolitiker är bättre på det) från ena sidan som nickade och sa att ”mmm, den där förslaget från andra sidan blockgränsen var inte så tokigt. Låt oss prata mer”. Det är som bekant valår och man får visa förståelse för att partierna behöver profilera sig. Samtidigt – är inte en viktig egenskap hos politikerna vi väljer att de kan agera… statsmannamässigt?
Konsensus behöver inte råda om allt, men fokus bör kanske i denna bekymmersamma situation ligga på det vi kan enas kring snarare än allt vi inte kan? Kanske är då tanken på en bred mitt, inkluderande både S och M och några till, inte så långsökt trots allt.
Maria Björk Hummelgren är näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren.