Man har i alla fall ryggen fri

När rädslan att göra fel överträffar viljan att göra rätt, är det fara å färde.

Jan Boklöv.

Jan Boklöv.

Foto: Jan Collsiöö / TT /

Krönika2021-03-26 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jan Boklöv. En av Sveriges mest hyllade idrottare som revolutionerade en hel sport. Men när det begav sig, kritiserades han intensivt och fick poängavdrag för sin teknik ”V-stilen”. Det berättar Boklöv själv i SVT:s ”Mästarnas mästare”. I dag använder alla framgångsrika backhoppare ”V-stilen”. 

Boklöv var inte rädd för att göra fel. Han till och med envisades med sin teknik, trots kraftiga påtryckningar utifrån. Och till slut fick han rätt. Han vågade stå pall för det han gjorde. Hans vilja och tro på att göra rätt vägde tyngre än rädslan och oron för att göra fel. Annars hade Boklöv gett upp, och världen blivit utan hans framgångssaga.

Idag tycks trenden gå i motsatt håll. Allt fler blir allt räddare för att göra fel. Till och med så rädda att det hindrar dem från att göra rätt – eller göra något över huvud taget. Då hotar stagnation, floskler och mellanmjölkigt intetsägande, vilket ibland till och med kan vara värre än att begå fel.

SVT:s program Go’ kväll presenterar varje fredag en så kallad middagsvärd som får bjuda in sina önskegäster till en fiktiv måltid. Förra veckan stod politiske kommentatorn Mats Knutson värd, och han bjöd bland annat Göran Persson en plats vid bordet. Knutson avslöjade att Persson var en av hans favoritpolitiker, därför att den förre statsministern var ”roligast att intervjua”. Varför? Jo, för ”han faktiskt svarade på frågorna”. 

Knutson utvecklar resonemanget: Dagens partiledare och politiker är mest bekymrade över att inte göra bort sig, att inte säga fel. De vill minimera risker, och ”risken är större om du säger fel än fördelen om du säger något som är bra”. Vilket då leder till att de egentligen inte säger så mycket alls.

Det är en trend som dessvärre inte bara gäller politiker, utan finns överallt i arbetslivet idag. Skräcken för att göra fel, den förlamande fasan för att sticka ut och tabba sig. Alltså håller man sig intill relingen, klamrar sig fast vid regelverket och hänvisar till paragrafer i policydokument för att slippa ett eget ansvar. Visserligen åstadkommer man inte mycket, och få minns vem man är eller vad man sagt, men man har åtminstone ryggen fri. 

När den tryggheten överväger drivkraften att skapa förändring och framgång blir resultatet i bästa fall förvaltning, i sämsta fall passivitet. En del skulle kalla det feghet. 

För att lyckas krävs inte bara mod att göra rätt – det krävs också mod att göra fel. Fråga Jan Boklöv.