Hur blev han politiker? Ryssland utgör Sveriges största säkerhetspolitiska hot, hur väl känner vi egentligen dess ledare?
Vladimir Vladimirovich Putin föddes 1952 i Leningrad i en arbetarfamilj. Han läste juridik på universitet och blev sedan rekryterad till KGB, den del av hans bakgrund som är mest känd. Där blev han kvar till 1990, de sista åren i Östtyskland, med huvudsaklig uppgift att identifiera och övertyga personer att bli informatörer och spioner åt Sovjetunionen.
Han utmärkte sig inte på något särskilt sätt inom KGB. Tycktes inte ha någon stark karriärambition, även om han steg i graderna och slutade som överstelöjtnant. Han var flitig och seriös, tycktes göra ett bra jobb, men inte mer än så.
1990 hade Sovjet börjat krackelera och KGB:s verksamhet skalades ner. Borgmästaren i St. Petersburg behövde en rådgivare i internationella frågor. Någon rekommenderade Putin och han fick jobbet. Återigen gjorde han ett stabilt jobb, utan att utmärka sig.
Han fick mer avancerade arbetsuppgifter och 1995 ledde han den lokala valkampanjen. Året därpå förlorade emellertid hans chef borgmästarvalet. Putin fick ett erbjudande om att jobba kvar i den nya administrationen och ingen hade tyckt det var konstigt om han stannat. Istället fattade han ett beslut som senare kom att förändra hans liv.
Utan det beslutet hade han sannolikt inte varit president idag. Putin tog inte erbjudandet, han var istället lojal med sin chef och klev ut i arbetslöshet.
Han hade hamnat i politiken inte efter att ha sökt sig själv dit, utan för att någon kände någon som kände honom. Nu hände samma sak igen när han blev tillfrågad om en tjänst som biträdande chef för ett fastighetsverk i Moskva. Han fortsatte jobba flitigt, metodiskt - och anonymt.
1997 hade hans tidigare chef, den före detta borgmästaren, råkat i trubbel och utreddes för korruption. Återigen fattade Putin ett beslut som kom att bli avgörande för hans framtid, även om han själv inte hade någon aning om det då. Han hjälpte sin gamle chef ut ur landet.
Denna lojalitet noterades av Boris Jeltsin, som inte alls misstyckte om Putins agerande, tvärtom. Han såg hur en tidigare medarbetare utan egen vinning, flera gånger visat lojalitet. Jeltsin hade skaffat sig många fiender under tiden som president, han var orolig för vad som skulle hända med honom efteråt han slutat. Han behövde en lojal person.
Putins karriär tog fart och 1998 utsåg Jeltsin honom som chef för efterträdaren till KGB, FSB. 1999 gjorde Jeltsin först Putin till premiärminister, sedan president genom att själva avgå inför nyåret 2000.
På tio år gick Putin från obetydlig KGB-anställd, till nästan lika obetydlig byråkrat och på ungefär tre år från denna anonymitet till Rysslands president. En osannolik utveckling, och i det närmaste helt utan planering för den egna karriären.
För ett par år sedan åt jag lunch med Mikhail Khodorkovskij, en av oligarkerna som hamnat i Putins onåd. Jag frågade honom om Putin var en långsiktig strateg, eller en mer kortsiktig taktiker. Det senare, menade Khodorkovskij. Följer man Putins karriär ligger det nog en hel del i det.