I blåklintens hem startade den svenska rösträttsrörelsen på 1800-talet, som ledde till att Sverige blev en fullvärdig demokrati i två steg. Först 1909 när alla män fick rösträtt och sedan 1918 när också kvinnor fick det. Något som inte moderniserats avsevärt de senaste hundra åren är hur partiledare utses. Nyss gick Östergötland åter i spetsen för att modernisera svensk demokrati när Liberalerna genomförde Sveriges första primärval för partiledare.
Svensk demokrati har starka partier och följaktligen har partiernas ledare en mycket stor makt. Dessa personer leder den politiska debatten, de blir ministrar och statsministrar. I vissa länder är partiordförande en mer formell titel utan större politisk makt, men i Sverige är maktkoncentrationen avsevärd.
Vare sig medborgare eller de flesta medlemmar vet hur en partiledare skakas fram i ett parti. Plötsligt hoppar någon av, utan att ens ha kandiderat offentligt. Lite senare säger valberedningen att en annan person är deras val och vips sluter alla upp. Hur gick det till? Vad vill personen? Vad ville de andra kandidaterna? Nästan alla lämnas i mörkret.
Därför är det bra att Mikael Odenberg nu kandiderar öppet, och jag hoppas att de andra som vill följer hans exempel. Den stora frågan för Moderaterna torde vara relationen till SD. Om alla medlemmar fick rösta om partiledare, skulle de indirekt avgöra den frågan (och andra). Det ger ett tydligt mandat till den som vinner.
Att utse partiledare är ett beslut som lämpar sig väldigt väl för medlemmar i ett parti. Partiledarens främsta uppgift är ju att övertyga väljare om att rösta på partiet. Ett lämpligt första test är således att övertyga medlemmarna om han eller hon ska leda partiet.
Jag såg styrkan i den breda, öppna demokratin i New Hampshire 2008. Trots att Hillary Clinton, John McCain och John Edwards tävlade om att bli världens mäktigaste person, var de tvungna att ge sig ut för att svara på frågor från i vanliga fall rätt maktlösa medborgare. Bredvid mig på ett möte med McCain satt en liten dam. Hon frågade om hans handikappolitik. Jag fascinerandes av det i denna stund var den lilla damen som var den mäktigaste personen i rummet, inte senatorn. Hon avgjorde hans framtid, inte tvärtom.
Lördagen den 19 augusti i Linköping anordnades Sveriges första primärval för partiledare. Det var det mest välbesökta möte vi någonsin arrangerat, med rekordhögt valdeltagande. Där utspelade sig en liknande scen som i New Hampshire. En äldre man från Norrköping sa till mig att han nog skulle rösta på Jan (Björklund), men att han tagit sig dit denna dag för att ge Birgitta (Ohlsson) chansen. Han ville fråga henne ett par saker, och inte döma ut henne bara för att han sett så mycket mer av Jan genom åren.
I vanliga fall är det Jan och Birgitta som har mest makt. Men den dagen var Liberalernas medlemmar i Östergötland mäktigast. Så ska det vara i ett demokratiskt land. Så ska det vara i ett demokratiskt parti. Det har Östergötland återigen visat.