Hösten 2015 under migrationskrisen och nu under diskussioner om samarbete med Sverigedemokraterna så finns morfar med mig.
Han var soldat i den polska armén när Hitler beordrade de tyska trupperna att anfalla Polen i september 1939. Ungefär tre veckor efter invasionen tillfångatogs han under ett slag. Han flyttades till ett arbetsläger i Norge, där han på blaskig soppa och mögligt bröd jobbade dygnets alla ljusa timmar med att hugga skog. En kväll när det började skymma chansade han och en medfånge, kastade yxorna och sprang in i skogen. De hörde tyskarna som var efter dem, men lyckades hålla sig undan och fick hjälp av en norsk bonde att hitta svenska gränsen. Det var 1942.
Under migrationskrisen hösten 2015 satt jag i flera möten med riksdagsgruppen. För varje möte hade antalet människor som kommit under veckan ökat. Första var det tusen, sedan tvåtusen… femtusen. Nu måste det plana ut, tänkte jag. När vi nådde tiotusen personer i veckan insåg jag att det inte skulle plana ut. Ansträngningen på det svenska samhället skulle bli mycket stor, redan med de som kommit då. Vad hände om det inte avtog? Hur många skulle komma? Vilka politiska krafter skulle det väcka, som inte redan var vakna? Samtidigt är min starka liberala vision en värld med fri rörlighet.
Och min morfar. Min morfar hade kommit som flykting. Skulle hans barnbarn sitta i Sveriges riksdag sjuttio år senare och stänga gränsen för de som flydde nu?
Det som avgjorde frågan för mig var att dessa människor var i en annan situation än morfar. Många flydde visserligen från krig, men det hade kommit till fredliga länder i EU. Hade morfar stoppats vid gränsen 1942 hade tyskarna satt en kula i honom. De som inte fick komma till Malmö befann sig i Danmark. Det var för mig en avgörande skillnad, och gjorde att jag under mycket vånda gick med på de skärpningar vi genomförde då.
Politik handlar ofta om kompromisser. Migrationskrisen 2015 var ett sådant tillfälle.
Nu tänker jag på morfar igen, när samarbete med Sverigedemokraterna diskuteras. 1996 bar en del medlemmar fortfarande nazistuniformer på partimötena. Året innan hade Jimmie Åkesson blivit medlem. Dagens Sverigedemokrater är inga nazister. Framförallt är många av deras väljare, vanliga hyggliga svenskar utan någon rasism i kroppen. Läge att kompromissa igen? Göra upp med SD, fälla Löfven och stoppa alla skattehöjningar. Det är såklart frestande, men samtidigt omöjligt. Sverigedemokraterna står långt ifrån mitt liberala samhälle, med många kulturer, tolerans, frihet, jämställdhet och starkt skydd för grundläggande rättsprinciper. De har städat ut en del, men mycket rasism finns kvar. Samma sak med Vänsterpartiet, och jag kan inte tänka mig samarbete där heller. Det finns ingen möjlighet att bara göra upp kortsiktigt med SD, när man är i en beroendeställning. Så fort Moderaterna bytte fot, krävde Åkesson mer SD-inflytande, redan innan något samarbete börjat.
Och så är det morfar. Ska Tadeusz Zbozils barnbarn inleda samarbete i Sveriges riksdag med partiet som för tjugo år sedan hade samma nazistuniformer på sig som tyskarna som försökte döda honom i de norska skogarna. Aldrig.