De vill inte ha fred. I alla fall inte om det sker på bekostnad av deras egen makt. Det är därför de sa nej till att bilda en palestinsk stat både år 2000 och 2008. Hade de sagt ja till Bill Clintons förslag i Camp David 2000 eller Ehud Olmerts förslag 2008 hade de idag haft en egen palestinsk stat.
De sa inte nej för att budet var för dåligt. Då hade de kommit med ett motbud, försökt hitta en lösning. 2000 hade israeliska delegationen lite motvilligt sagt ja.
De tyckte inte det var ett särskilt bra förslag, men väljarnas vrede skulle vara stor om de inte tog chansen till fred när den fanns. Arafat sa istället nej och åkte hem. 2008 var det Israels premiärminister som själv kom med budet till palestinska ledaren Abbas. Ett mer generöst bud än 2000. Abbas svarade inte ens.
Varför tog de inte chansen till en palestinsk stat?
För att dessa ledare är mer rädda om sin egen makt, än om det palestinska folkets väl och ve. Hur vet jag det? För att de inte tillåter demokrati och mänskliga rättigheter för sitt eget folk. Om Arafat, Abbas och de andra palestinska ledarna på riktigt brydde sig om det palestinska folket mer än sin egen makt skulle de såklart tillåta en fri press, fria val och allt annat som innefattas i mänskliga rättigheter. Inget av detta existerar vare sig på Västbanken eller i Gaza.
Det står palestinska ledare fritt att införa dessa rättigheter imorgon om de skulle vilja det.
Men det hölls ju val 2006? Ja, det stämmer. Och vad säger det att det var elva år sedan? En väldigt lång mandatperiod får man säga. Inte heller var det något fritt val. Det räcker inte att man låter bli fusk på valdagen, du måste ha en fri media, fri debatt och inga hinder för att bilda partier om ett val ska vara demokratiskt. Så var inte fallet 2006.
Det Abbas och andra palestinska ledare är rädda för är att om fria val hålls kan de bytas ut mot andra ledare. Samma sak om en palestinsk stat skulle bildas.
Då förändras grunden för vad de baserar sin makt på, en kamp mot Israel och istället blir fokus på att bygga upp landet. Det behövs olika sorters ledare för väpnad kamp och förskola.
Därför bidrar Sveriges erkännande av staten Palestina till att bevara de auktoritära palestinska ledarnas makt. De kommer närmare sin stat, utan att behöva förhandla, införa demokrati eller på något sätt hota sin makt. Vad som är viktigt att komma ihåg är att det är skillnad på det palestinska ledarskapet och det palestinska folket.
Visst finns det mycket hat mot Israel hos folket, men om de skulle få ett val mellan att leva i fred och frihet eller fortsätta kriga med Israel, skulle de varje dag välja det första. För det palestinska folket skull behöver vi sätta press på det palestinska ledarskapet att demokratisera palestinska områden. Det är enda sättet att få en palestinsk stat, som inte tvingar palestinska folket kvar i förtryck. Blir palestinska områdena demokratiska kommer vi få fred mellan Israel och Palestina. Det är kanske enda, och garanterat den bästa chansen till det.