Hela fredagen hade jag suttit på en workshop med liberaler från hela Europa, diskuterandes hur vi får ett mer öppet och liberalt Europa. Närmaste vägen därifrån till min övernattningslägenhet går via Mäster Samuelsgatan, som bland annat korsar Åhlens vid Drottninggatan. På vägen dit såg jag plötsligt en gråtande kvinna.
Några andra såg chockade ut. Någon småsprang. En obehaglig känsla började krypa över mig. Jag hörde sirenerna från polis och ambulans och förstod att något allvarligt hade hänt. I telefon hade jag min fru som tittade på internet och sa att en lastbil verkade ha kört in i en folkmassa.
Jag hade nu kommit in på Mäster Samuelsgatan. Där ser jag hur ett par poliser och några privatpersoner bär undan en person som täckts av en filt. Samtidigt kommer andra poliser och säger till oss att lämna området. Jag går till vänster, eftersom jag behöver korsa Drottninggatan för att komma lägenheten. Min fru ringer och säger att det står i media om skottlossning vid Fridhemsplan (vilket senare visade sig inte stämma). Jag blir alldeles kall när jag inser att jag kan vara mitt i ett pågående terrorattentat, som pågår på flera ställen i stan.
Plötsligt ser jag byggnaderna runt mig på ett helt annat sätt. Istället för att de bara är hus som jag ägnar minimal uppmärksamhet, tittar jag nu efter platser att ta mig undan ifall det börjar skjutas här också. Samtidigt försöker jag behålla lugnet och fundera ut hur jag bäst tar mig härifrån.
Jag går tillbaka där jag kom ifrån och går runt Centralstationen och tar mig i riktning mot riksdagen. Med mitt passerkort kommer jag förbi avspärrningarna och går själv över Riksbron. Dygnet runt rör det sig människor där, men nu är det helt öde. Det blåser, men är i övrigt dödligt tyst. Det känns som kriget har kommit till Sverige.
Dagen därpå håller jag tal på Liberalernas årsmöte i Sörmland. Som talarpresent får jag en bukett blommor. Den tar jag med mig till Åhlens, där jag hört att några lagt blommor. Runt Åhlens pågår ombyggnation och stängsel står uppställda. Dessa syns inte längre, för de är helt täcka i blommor. Synen träffar mig nästan fysiskt i bröstet. Meter efter meter efter meter av blommor, ljus och dikter. Tusentals blommor. Tiotusentals blommor.
Jag sätter mina blommor på stängslet och står där och reflekterar en stund. Sättet som svenskarna reagerade på detta bestialiska terrordåd imponerade. Med lugn och bestämdhet tog sig stockholmarna hem på fredag eftermiddag. Människor som aldrig träffats, och kanske aldrig kommer träffas igen, öppnade sina hem, delade sina bilar, sin mat, sin medmänsklighet och kärlek. Blåljuspersonal agerade snabbt och professionellt och den misstänkte terroristen kunde gripas.
Det räcker inte med blommor, medmänsklighet och kärlek för att stoppa terror. Men det jag upplevt det senaste dygnet var mer än så. Hur starkt det svenska samhället är. Vi – inte minst vi politiker – kommer behöva göra mycket för att detta inte ska kunna hända igen, men grunden vi står på är stark som ett urberg.
Jag är djupt övertygad, känner det starkt inom mig, att det finns inte en chans att terroristerna vinner. De är, till ett hundra procent, chanslösa.