Den sjunkande svenska kronan är förmodligen det mest uppenbara tecknet på att någon också betalar för den förda penningpolitiken. Lån är konstlat billiga, men för semestrande svenskar är det dyrare att resa utomlands, och utlandsimporterade varor som bensin kostar allt mer.
Stefan Ingves roll som semestersabotör är nu varken den enda eller viktigaste anledningen att ifrågasätta Sveriges penningpolitiska val under senare år.
Det är förstås inte bara Sveriges val. Hela västvärlden har, framför allt sedan finanskrisen, ägnat sig åt ett penningpolitiskt experiment i gigantisk skala. Genom låga och negativa räntor och konstruktioner som ”kvantitativa lättnader” har samtliga marknader översköljts med krediter.
Detta har ett flertal negativa effekter på ekonomin.
Den första problemet är den omfördelning som hedgefondmanagern Stanley Druckenmiller i ett exalterat ögonblick kallat "den största välståndsöverföringen från medelklassen och de fattiga till de rika någonsin". Ett påstående som förvisso inte passerat någon akademisk referentgranskning men som är talande för vad som pågår.
Kvantitativa lättnader innebär att centralbankerna köper obligationer och aktier, vilket gör att dessa ökar i värde. Det är att direkt gynna de som äger obligationer och aktier, alltså i stor utsträckning de allra rikaste. Den extremlåga räntan har gjort det billigt att låna, vilket också gynnar de rikaste, som har kreditvärdighet nog att belåna sig kraftigt.
Det andra problemet är att ekonomin inte växer. En tanke med låga räntor är att underlätta för företag att investera, men investeringarna och produktiviteten minskar. Istället för att leda till produktiva investeringar styr minusräntorna kapital till nollsummespel inom finanssektorn.
Ett tredje problem är inflationsmålet, särskilt i den strikta svenska tolkningen som fått Riksbanken att med alla medel försöka få upp ökningen av konsumentpriserna till precis 2 procent. Det är på grund av detta mål som Sverige haft lägre ränta än de flesta andra länder, trots att vår ekonomi egentligen gått bättre, vilket eldat på konjunktur, skuldsättning och kronfall.
Inflationsmålet formulerades i en tid då utmaningen var att hålla inflationen nere. Då bidrar penningpolitiken indirekt till att begränsa krediterna i omlopp genom räntans högre pris på pengar.
Efter finanskrisen har detta ställts på huvudet och centralbankerna försöker med negativa räntor och andra stimulanser få konsumentpriserna att stiga. Då öser de istället ut krediter för fulla muggar.
Riksbanken menar att stabila konsumentpriser är nödvändigt för att skapa finansiell stabilitet. Det stämmer inte.
Före de flesta av nedgångarna under senare decennier har konsumentpriserna varit stabila.
Sjunkande konsumentpriser är inte heller någon fara. Faktum är att tillväxten i moderna länder under efterkrigstiden varit något bättre än genomsnittet under år då konsumentpriserna sjunkit.
Vad i stort sett alla genomgångar av finansiella kriser däremot visar är att samtliga har föregåtts av växande kreditgivning och skuldsättning. Om detta stämmer har penningpolitiken på senare år inte bara ökat klyftorna och försämrat investeringsklimatet, utan också gjort oss mer sårbara för nästa kris.