Lättprodukter finns för det smala men påstridigt präktiga kundsegment som tycker att det ofta kan bli för mycket av det goda.
För de allra flesta framstår de som ganska smaklösa alternativ, stundtals närmast provocerande i sin poänglöshet. Varför sälja en vara med låg halt av sin viktigaste ingrediens? Varför döper man om ett parti till Liberalerna om man ändå inte är särskilt liberal?
Här kan det stundande partiledarvalet ge en ledtråd. Det står mellan tre kandidater: Erik Ullenhag, som är favorit bland partiets kvarvarande företrädare och anställda, Nyamko Sabuni, som är favorit bland dem som ändå inte tänker rösta på partiet och Johan Pehrson, som knappt är någons favorit, vilket på ett sätt borde vara meriterande för uppdraget.
Som vid alla trafikolyckor är det svårt att slita ögonen från processen. Liberalerna/Folkpartiet är ett parti som älskar att vara både och – ”både företag och dagis”. Nu valde man att ha både medlemsomröstning och val via ombud på stämman.
Här kan det bli lite roligt eftersom det tycks som att medlemmarna vill ha en annan partiledare än ombuden. Det var ju inte så det var tänkt. Precis som i partiets politiska favoritorgan EU är folkets roll att ge sitt entusiastiska bifall till de kloka förslag som makthavarna redan bestämt sig för.
Nu kan det alltså bli så att medlemmarna röstar på fel kandidat. Frågan blir då hur uppenbart ombuden, som ändå vet bättre, ska kunna ignorera det. Som EU gör när folk till äventyrs röstar fel och säger nej till någon maktexpansion. Då får folket rösta igen, tills det blir rätt – och motsträviga folk gör man en särskild poäng av att inte fråga igen.
Det är precis av den här anledningen som Liberalerna inte talar så högt om frihet. Individens frihet må vara liberalismens kardinalvärde och grundläggande rättighet – vare sig det gäller yttrandefriheten, rätten att få rå sig själv eller friheten att starta företag och handla över nationsgränser.
Liberalerna VET samtidigt som de bildade och godhjärtade människor de är hur folk borde välja, och det är här den balanserande kraft vi kan kalla folkpartism kommer in i bilden.
Folkpartism är den smygande rädslan för att någon, någonstans kommer att välja fel. Det är den som gör att Folkpartiets tydligaste avtryck i svensk politik var en byråkratisk apparat som inte stod diktaturerna efter i köer, krångel och kontrollnit, som ägnats åt att hindra oss från att roa oss, dansa och dricka alkohol.
Därför är Systembolaget en institution som sanna folkpartister värnar med religiös vördnad för att de fortfarande inte säljer kall öl.
Folkpartister är egentligen också för liberalism och frihet – men först den dag då alla människor är folkpartister. Först då kan de veta att alla väljer rätt. Innan dess står falangstriderna mellan de som anser att staten som griper in och bestämmer ska vara snäll som mamma eller sträng som pappa – och så slutar det med både och: både könskvotering och mobiltelefonförbud i skolan.
Partiledarvalet illustrerar hur djup Liberalernas misstänksamhet är mot att människor får välja själva. Till och med de egna partimedlemmarna riskerar att välja fel.