De senaste veckorna har moderatledaren Ulf Kristersson inte varit vuxen uppgiften att hantera makten över vapen. Det må så vara att han hastade ifrån sommarstugan med ett olåst vapenskåp i källaren. Värre är att han och hans parti vill dyrka upp grundlagens lås för hur statens våldsmonopol får användas, och öppna dörren på vid gavel för maktmissbruk och godtycke.
Med en iver som påminner om att avlossa bössan i byxorna har nämligen moderata justitiepolitiska talesmän försökt positionera sig som tuffa mot terrorism, och i detta värv solkat ner sitt parti med obetänksamma och föga produktiva förslag.
Efter indragna medborgarskap kom i helgen (SvD 23/2) ett förslag om att förbjuda åsikter och bilder som kan tolkas som stöd för terrororganisationer, liksom innehav av ”terroristbrottsinstruktioner”.
Finn fem fel. Ett förbud mot åsikter och bilder inskränker för det första yttrandefriheten. Yttrandefriheten skyddar som bekant även osmakliga, provocerande och samhällsomstörtande åsikter, det är lite av poängen.
Mycket av sympatier uttrycks i symboler och kodspråk, och det kommer naturligtvis att tillta vid en kriminalisering av öppna sympatier. Detta öppnar för godtyckliga bedömningar. Förbudet lär bli lätt att kringgå för de initierade, men oskyldiga kommer att misstänkas och dömas. Detta sväljer viktiga spanings- och rättsresurser.
För säkerhetspolisen blir det svårare att följa och avslöja terrorister om dessa blir försiktigare med att uttrycka sina sympatier offentligt.
Slutligen: Hur ska akademiker, journalister och allmänhet kunna granska radikalisering och terroristsympatier om lagen förbjuder dem att ta del av informationen terroristerna sprider?
Att de moderata förslagen är perifera och inte sällan direkt kontraproduktiva för att bekämpa terrorism (som redan är förbjudet) är uppenbart. Men syftet är inte att lösa problem, utan att framstå som tuff och handlingskraftig. Populismens själva kärna är att närmast kokettera med vilka fri- och rättigheter man är beredd att inskränka i den goda och rättfärdiga kampen.
Inga svenska partier har varit immuna mot detta, men Moderaterna har historiskt ofta varit det parti som i sådana situationer kunnat stå för rättsstatens sans och balans. De har varit den vuxne i rummet, för att låna Kristerssons ord, som påpekat att grundlagarnas skydd för varje människas fri- och rättigheter finns för att stävja frihetsinskränkningar, lynchjustis och framhastad lagstiftning.
Jag minns när moderaten Gun Hellsvik gjorde sig obekväm gentemot medier, kungahuset och övriga partier genom att insistera på grundlagens skydd för fundamentala friheter också när stämningarna var som mest uppiskade kring något som vidrigt som barnporr och övergrepp på barn. Nyktert förklarade hon att lagförslagen, framtagna i affekt och med stora mått av poserande handlingskraft, gick för långt. Något som blev uppenbart i den så kallade Mangadomen mot en samlare av japanska seriemagasin flera år senare.
Man vinner inga kortsiktiga opinionssegrar på att också i upphetsade situationer hålla på rätt och värdighet. Det är däremot så man på sikt vinner förtroende, både för sig själv och sitt parti och för det fria samhälle många av oss ändå önskar leva i.