När klimat- och miljöministern Annika Strandhäll (S) först avslöjas med att ha skulder hos Kronofogden uppgav hon till Aftonbladet att det förvånade henne. Till flera medier sa hon: ”Jag har alltid haft ordning på min ekonomi, jag har heller aldrig haft några betalningsanmärkningar”.
Sedan visar det sig att hon haft en hel serie skulder hos Kronofogden de senaste åren och Aftonbladet redovisar dokument som visar fastställda betalningsanmärkningar. För att undgå att få kännedom om skulderna hade Strandhäll i princip varit tvungen att gå under jorden under lång tid. Och bevisligen har hon känt till dem eftersom hon slutligen betalat av dem till Kronofogden.
Osanningarna från Strandhäll synes staplade på varandra och en eller flera lögner blir det hur man än tolkar saken.
När Dagens Nyheter i fredags avslöjar att Strandhäll åter har skulder hos Kronofogden meddelar hon att den aktuella räkningen redan var betalad i januari. Men det visar sig att den betalades först efter att DN uppmärksammat saken. Ytterligare en osanning alltså. När hon får frågan om varför hon svarat som hon gjort uppger hon att hon blandat ihop två olika räkningar.
Det finns anledning att ha förståelse för att Strandhäll haft en svår situation efter att hennes man gick bort 2019. Det ändrar dock inte vikten av att skilja på vad som är sant och falskt.
Vidare kan man argumentera för att privatekonomin är just privat och inget allmänt intresse. Att ett statsråd inte har ordning på sin privatekonomi påverkar förtroendet för denne, men skadar inte nödvändigtvis samhället i stort.
Värre är det med lögnen. Den riskerar att minska tilliten i samhället om den inte ges konsekvenser.
Magdalena Andersson har efter Strandhälls ursprungliga lögner betonat att hon har fortsatt förtroende för statsrådet. Frågan som uppstår är hur många lögner det krävs för att regeringschefen ska tappa förtroendet. När statsministern endast kommenterar ministerns privatekonomiska oordning men inte osanningarna så legitimeras dessa i praktiken.
Nyhetsmedia har noga granskat skulderna. Men när det kommer till osanningarna har de ofta blivit hängande i luften. Om man nu väljer att betrakta privata skulder som ett allmänintresse så behöver man bemöta motsägelser och osanningar med kritiska och ihärdiga frågor för att reda ut vad som är sant och vad som är falskt. Annars blir budskapet att skulder är fel, men lögner är okej.
När slutar sanningen ha någon betydelse? Svaret är när makthavare ljuger, och konsekvenserna uteblir.
Jakob Styrenius är ledarskribent på Västerviks-Tidningen.