När Sverige böjde nacken för tyranniet

För 75 år sedan inträffade en av de värsta skamfläckarna i svensk modern historia. Det var då den socialdemokratiska regeringen böjde nacken för Sovjet och skickade tillbaks 146 baltiska soldater som lyckats fly till Sverige.

Vi pratar alltså om baltutlämningen 25 januari 1946.nDet kanske inte låter så farligt. 146 soldater. Som dessutom stridit i tysk uniform (mot ockupationsmakten Sovjet).

Jag kommer att tänka på en intervju jag gjorde för hemskt länge sen, det var 1995 i ett temanummer om 50-årsminnet av fredsdagen 1945. Det konstiga är att jag alls minns den fast det bara var en kort enkät.  För säkerhets skull går jag ner i källaren och lyckas gräva fram tidningen.

Där är enkäten med frågan ”Hur minns du fredsdagen?”. 10 äldre östgötar svarar. En av dem är pensionerade poliskommissarien och centerriksdagsmannen Åke Polstam, då 75 år. Jo, på fredsdagen dansade hela Linköping och polisen behövde inte göra några som helst ingripanden, sa han. 

Men det han verkligen ville prata om var något helt annat. ”Mitt sämsta fredsminne är baltutlämningen ett halvår senare. Det var i januari 1946 i Trelleborgs hamn och jag var en av de poliser som extrainkallats dit.” 

Jag hajade till – vi skulle ju prata glädjedag… Sen sa han det som jag aldrig, aldrig glömt:

” En av balterna stack kniven i halsen på sig själv mitt framför mina fötter. Jag glömmer aldrig det sörplande ljudet då blodet rann ner i lungorna.”

Det ljudet, det sörplande ljudet, hade aldrig lämnat honom, det ville han berätta om. Vad hände sedan, stammade jag. Åke Polstam sa:

”Genast kom två ryssar, tog honom under armarna och släpade honom ombord fast han redan var död. Blodet rann hela vägen.”

Det riktigt hemska är att Sverige som neutral stat enligt internationell rätt inte hade behövt lämna ut de unga balterna. Ändå blev det så.

När Sovjet begärde utlämning på försommaren 1945 var det fortfarande samlingsregering, som sa ja. Men på olika sätt förhalades alltihop, ingen ville. Sen tog Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering över och höll fast, trots en vild opinion och splittring även i regeringen. 

Författaren P O Enqvist som skrev boken ”Legionärerna” om skandalen menar att en orsak var ”den långsamt framväxande prestigen”, att man ”målade in sig i ett hörn”.

Tre av balterna avrättades snabbt, många hamnade i Sibirien i flera omgångar. Andra fick inte studera, fick inte jobb, men klarade sig, sannolikt hjälpta av opinionen i Sverige. Först 1994, då de baltiska länderna äntligen var självständiga och Sverige hade en borgerlig regering, bad vi om ursäkt.