Varför gick Sovjetkommunismen i graven?
Många hyllmeter har skrivits om den frågan. Ekonomer noterar att kommandoekonomin var chanslös när persondatorer frigjorde människors potential i Väst. Ett samhälle som maximerar profiten är överlägset ett samhälle som maximerar centralmakten.
Statsvetare noterar den lyckade inneslutningspolitiken symboliserad av Nato och USA:s president Ronald Reagan. Militärhistoriker noterar att demokratier är effektivare krigsmaskiner, eftersom de kan mobilisera på frivillig väg och har sina soldaters lojalitet.
I efterhand är det uppenbart att Sovjetunionen och Warszawapakten var dystra kolosser på lerfötter. Bullrande tunnor och tomma skal. Egentligen räckte det att läsa den amerikanske satirikern PJ O’Rourke:
”I slutändan slog vi dom med Levis-jeans. Sjuttiotvå är av kommunistisk indoktrinering och propaganda dränktes av en Sony Walkman. Ett enormt totalitärt system tvingades på knä därför att ingen vill gå i bulgariska skor. Nu är dom lunch, och vi nummer ett på planeten.”
Mitt i prick, och med en djupare mening som kanske inte ens O’Rourke greppade. Inget är mer riskabelt än att tro sig vara nummer ett.
Västvärlden drabbades av hybris efter Berlinmurens fall, liksom USA drabbades av hybris efter andra världskriget. De katastrofala militära äventyren i Vietnam och Irak bär syn för sägen, liksom den lättsinniga politiken gentemot Ryssland, Sovjetunionens arvtagare, fram till 2022.
”Vi bär en nemesis inom oss: gårdagens självbeundran är legitim fader till dagens skuld”.
Så skrev FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld i sin efterlämnade tankebok ”Vägmärken”. Hans varning är ännu en gång brännande aktuell, med Väst på god väg att besegra Ryssland i Ukraina.
Mycket lidande och ansträngningar återstår i detta oprovocerade krig, det moraliskt och folkrättsligt mest glasklara sedan 1945. Något alternativ till att hjälpa Ukraina med alla medel finns inte, för mycket står på spel. Men samtidigt måste vi orka se lite längre än till nästa vapenleverans.
Även denna gång kommer det att behövas slavar på triumfvagnen, folk som Dag Hammarskjöld. Även om kampen mot Putin är svartvit så kommer verkligheten snart att vara full av gråskalor. Igen.
EU och Nato har imponerat genom sin sammanhållning och uppslutning bakom Ukraina, liksom när det gäller omställningen från rysk energi. På kort sikt är frågan hur Ryssland hanterar bakslaget efter den vettlösa invasionen, mer eller mindre apokalyptiskt. På längre sikt är frågan hur Väst kommer att hantera sin triumf.
Att Ukraina måste stabiliseras och återuppbyggas är självklart. Men frågan är mycket större än så. Vad innebär till exempel denna enorma expansion av det militärindustriella komplexet? Vilka slutsatser kommer att dras av en militär lösning på komplicerade politiska problem?
Ukrainakriget har exponerat både de bästa och sämsta sidorna av våra samhällen, i ett historiskt skede som redan var överlastat med dramatik. Många har ställt upp humanitärt och insett att friheten aldrig kan tas för given – bra. Men många har också visat en besvärande entusiasm för kriget som sådant, eller en vilja att utnyttja det i sitt ständigt eskalerande kulturkrig.
Även om Putin misslyckas med allt annat så har han bevisligen lyckats på denna punkt, när det gäller att underminera det öppna samhället. Värre diktaturer kommer att följa efter hans (läs: Kina) med ännu effektivare teknik till sitt förfogande.
Vi måste försvara oss. Då smäller ödmjukhet högre än hybris.