De flesta av oss väntar och vankar på att vaccineringen ska hinna ikapp löftena om ett normalt liv igen. När vi till slut är där, om det blir till midsommar eller senare, bör vi vara medvetna om på att det bara är en fas som övergår i en annan, i bearbetningen av det förhatliga covid-viruset. Ytterligare faser väntar innan vi är i vårt normala liv och samhällstillstånd igen.
Magasinet Fokus berättar i sitt senaste nummer om Fredrik Svedberg, vars lungcancer upptäcktes först nio månader efter att en ihållande hosta besvärat honom. Fredrik är en av uppskattningsvis 5 000 patienter som enligt statistiken skulle ha fått en cancerdiagnos 2020, men som inte fått det på grund av att den svenska vårdpersonalen arbetar 15 timmar om dygnet med att behandla covid-sjuka (Fokus 25/2).
Vårdskulden är enorm och växande. Obehandlad cancer och andra livshotande sjukdomar är extremt allvarligt, men till skulden räknas också andra uppskjutna operationer och behandlingar. En annan skuld är den till ungdomarna, främst de som går i gymnasiet eller precis har börjat på universitetet. Vad händer med deras utbildning och utveckling?
Att gå miste om ett regelrätt studentfirande är en sak, men att missa viktiga lektioner och därmed kunskap för att det inte funkar lika bra eller alls via en skärm, en helt annan. Vad händer med studenterna om de har kunskapsluckor och bristfällig erfarenhet när de ska ut i arbetslivet eller vidare studier? Hur ska de ersättas för det?
Nämnda magasin ovan berättar även att antalet bröllop minskade med 27 procent förra året. Så få svenskar har inte gift sig sedan 1988. ”Att corona påverkar vårt beteende så mycket är förstås intressant och tänkvärt”, säger Ann-Marie Persson på SCB (Fokus 23/2). De som ändå väljer att ingå äktenskap får göra det betydligt mer avskalat än de förmodligen tänkt sig.
Restriktionerna sätter stopp för bröllopsfester, precis som för födelsedagsfiranden, jubileer och begravningar med mera. Tillfällen som inte alltid kan skjutas upp utan läggs till den sociala skulden, till smärta och sorg för många människor. Ibland med psykisk ohälsa som följd.
Och så är vi tillbaka i vården. Det är en dyster bild av ett växande skuldberg i pandemins spår. Det vi vet är att ju snabbare vi kan lämna smittfasen, desto fortare kan vi börja beta av skulderna. Även om det kommer att ta sin tid.