Det är vi som vet hur man gör och dom som inte vet hur man gör. Det är vi som tänker logiskt och dom som agerar känslomässigt. Det är vi som älskar och dom som hatar. Det är vi som kategoriserar och dom som inte gör det.
Behovet av att definiera vilken grupp man tillhör och vilka som inte kan eller får tillhöra den gruppen, tycks vara en av mänsklighetens starkaste drifter. Det är också viktigt att inte bli stämplad som tillhörande en grupp som är föraktad och avskydd. Den oförsonlighet som uppstår när två grupper med olika världsbild möts är svår att hantera. Ytterst få har förmågan att höja sig bortom de egna moraliska instinkterna och kanske riskera att upptäcka bjälken i sitt eget öga.
Nu är det mindre än ett halvår till valet. Det betyder att politiska aktivister gör allt för att heja fram sitt lag. På liknande vis som fotbollsfans blundar för regelbrott från det egna lagets spelare och gärna brölar över utebliven rättvisa, skapar politiken en tydlig uppdelning mellan vi och dom.
Demokratin är samhällets svar på att inkludera alla i beslutsfattandet av gemensamma angelägenheter. Politik har samtidigt konflikten som livsluft. Utan konflikter och olika önskemål skulle riksdagen reduceras till en samling förvaltare. (Nu kan det på goda grunder påstås att just riksdagen präglas av just detta, men de politiska kampanjerna säger något annat. Ni fattar vad jag menar)
Just ett valår, med nygrillat valfläsk i budgeten, totalt ogenerade lögner om motståndarna och uttalanden som går stick i stäv med snacket om utsträckta händer, blir det så påfrestande tydligt att partipolitiken kräver konstgjorda uppdelningar mellan människor – ett vi och ett dom.
Måste det vara så här? Egentligen inte. Men i ett samhälle där det offentliga lägger beslag på en så stor andel av det vi arbetar ihop och tjänar, så blir utrymmet såklart större för att träta om det som andra producerat. När var och en sköter sitt, kan vi tjura, förhandla eller vara till lags. Men du kan inte tvinga någon och ingen kan tvinga dig. Politiker älskar tvång – det är deras maktmedel. Men det är också lite fult att tvinga andra, så tvånget förkläs i andra ord, kalla det solidaritet, samverkan eller ordning och reda, så kommer färre att kritisera din makt.
Finns det då inget försonande med politiken? Jodå. Politikens uppgift är att skapa viss ordning i samhället, att kodifiera lagar och definiera vad som är oacceptabelt beteende. Om politiken bara höll sig inom dessa begränsade ramar och undvek överdrifterna, skulle samhället i helhet fungera bättre. Konfliktnivån skulle vara lägre och toleransen vara större. Kanske rentav fler skulle komma till insikt om att alla inte behöver göra på samma sätt hela tiden?
På marknaden kan affärer göras med personer som hejar på fel lag, helt enkelt för att vi har något att erbjuda varandra. Samarbetet tvingas inte på oss, vi väljer det helt frivilligt. Inte enbart för att vi själva tjänar på det, jämfört med alternativen, utan också för att vi inte missunnar våra medmänniskor det värde vi erbjuder i gengäld.
Slutsats: marknaden gör oss civiliserade och vänliga, politiken gör oss råa och lite för korkade.