Sommaren ägnade jag åt att läsa ut Karl Ove Knausgårds mastodontverk ”Min Kamp”. Titeln är densamma som Adolf Hitlers bok där den nazistiske politikern skrev ned sina tankar. Provocerande?
Kanske, för den som inte läst Knausgård. I själva verket innehåller den sjätte och sista delen av den norske författarens verk en längre essä om just Adolf Hitler som på djupet reflekterar över hur det kom sig att förintelsen blev möjlig, att människor aktivt stödde utrotandet eller tittade bort, såg åt ett annat håll.
En av många iakttagelser som satte sig, var den att Hitlers bok sågades när den kom ut. Den var oläslig, rörig, ogenomtänkt och saknade substans. Knausgård ser att det är precis vad som är syftet med propaganda; den ska inte läsas och analyseras eftersom det inte finns något att förstå. Däremot väcker den känslor.
Den obehagliga insikten kryper över mig efter en sommar där polariseringen på Twitter ökat, där nyhetsnotiser blir drev, där media angriper politiker för vad dessa sagt, men inte granskar hur de agerar som lagstiftare. Platserna där det ges tid för reflektion, utbyte av idéer och granskning av argument eller helt enkelt kunskap om hur något faktiskt är, har blivit undanträngda.
Känslor, snabbhet, flockbeteende vinner över individen, förnuftet och fakta.
Den amerikanske historikern Timothy Snyder har skrivit en kort bok ”Om tyranni” med undertiteln ”Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet”. Den boken gör liknande analys, när något inte stämmer, men ändå väcker känslor – ja, då är det frågan om propaganda.
Det går inte att bedriva kampanjer för fakta. Medier som gör så kallad ”faktakoll” gör inte sitt vanliga journalistiska arbete. Agendasättande journalistik är inte längre journalistik, utan just propaganda. Förr eller senare tröttnar publiken och vänder sig då till något annat som de vet kanske inte heller är sant, men som åtminstone inte försöker uppfostra just dem.
Genom att gradvis förskjuta och förminska ”den andre”, alltså varje person som inte ser ut som jag, eller tänker som jag, blir steget kortare till drastiska lösningar. Tar vi ansvar för oss själva, kan vi kanske förvänta oss att andra gör samma sak. Skyller vi ifrån oss på invandring, klimatet, religionen, strukturer eller vad som för tillfället är på modet blir vi aldrig fullvärdiga moraliska personer.
Endast den som lever i enlighet med sin egen moral kan uppbåda den styrka som krävs för att stå emot. Det är svårt nog. Frågan är ju mer exakt VAD som ska stås emot i en tid när kollektiva lösningar förs fram som enda utvägen och den som kan en del om mänsklighetens historia vet att det just är när alla ska göra samma sak som det slutar med katastrof.
Under 1900-talet fick totalitära ideologier inte bara fäste, utan blev också verklighet. Det som är en verklig motståndshandling är därför att gå sin egen väg, inte skämmas för att man använder sitt förnuft efter bästa förmåga, visar sig vänlig i ord och handling. Kanske rentav drar sig undan och läser böcker.
Den som är trygg i sig själv behöver inte följa den som kan ha fel. Den som kritiserar dig bör presentera argument, annars kan du gott ignorera kritiken. Följ inte flocken!