I framtiden kommer det att vara enkelt att delta i frågesporter, pub-quiz och spela Trivial Pursuit, alla frågor som inleds med ”Vilket år?” kommer att kunna besvaras med 2016.
Det gäller oavsett om det är kända artister som lämnat jordelivet, Brexit, Trump eller något annat. Samtidigt får 2016 sägas ha varit ett tråkigt år, även om det varit händelserikt. De individuella drivkrafterna hos människan är svårfångade, ibland uttrycksfulla men oftare dolda och därför endast skönjbara i de handlingar vi utför. Kollektiva drivkrafter är enklare; de bygger antingen på hopp eller rädsla. Hoppet om en bättre morgondag och en ljusare framtid, eller rädslan för att det vi har ska gå oss förlorat.
Genom historien har dessa krafter nötts mot varandra. När religionen stod starkare, fanns alltid hoppet om ett lyckligare liv på andra sidan det jordiska. Men rädslan för det okända (som diffust fenomen) eller de okända (som människor vi ännu inte känner) har också varit förknippad med en vilja och ett behov av att helt enkelt överleva. Ser vi i backspegeln framgår ett tydligt mönster: När hoppet varit den starkaste drivkraften har samhällen frodats och människor kunnat sträva efter lycka. Så varför är vi inte mer hoppfulla?
Kanske för att vår syn på omgivningen inte ger oss så stor anledning till hoppfullhet, möjligen för att vi är genetiskt programmerade att vara mer vaksamma på faror än på möjligheter. Författaren och idéhistorikern Johan Norberg är internationell världskändis inom den intellektuella sfären. Hans senaste bok "Progress" är en gedigen genomgång av hur mycket bättre världen har blivit för de många miljarder människor som nu befolkar den här planeten.
Minskad spädbarnsdödlighet, ökad medellivslängd, tillgång till rent vatten, dagligt näringsinnehåll, smartphones, kunskap och trygghet har skänkt en bättre vardag. Skänkt och skänkt, förresten. Med klokare politik på många håll – färre länder är nu kommunistiska än för 30 år sedan och militärdiktaturer är ovanliga numera – har människor själva tagit vara på det värdefullaste vi har: mänsklig frihet.
Motsatsen till frihet är tvång. Tvånget kan vara omgivningens krav på att passa in, veta sin plats och inte sticka ut.
Men i egentlig mening handlar tvånget om att en stat, ytterst med vapenmakt, förhindrar sina medborgare att tänka och agera fritt. Vissa former av tvång är nödvändiga för att förhindra att samhället bryter samman till en våldsanarki. Om inte mördare, tjuvar och våldtäktsmän hindras med hot om våld, så kommer de att kränka andras grundläggande rättigheter.
Men, och detta är ett viktigt men, om vi inte funderar på hur långt det legitima våldsanvändandet sträcker sig i samhället, kommer statens makt att expandera och samhället präglas av just tvång, inte av den frihet som demokratin är satt att värna.
Många tror fortfarande att politikens uppgift verkligen är att styra och ställa, fixa allehanda problem och peka ut en riktning för hela samhället som alla sedan måste ansluta sig till. Det är just en sådan syn som skapar motsättningar mellan individer och grupper. Oförmågan att tänka abstrakt, principiellt och samtidigt empatiskt är utbredd. Man skulle kunna tänka sig att människor som lever i avancerade samhällen ändå skulle kunna evolveras bortom såväl jägar- som bondesamhället.
Förr, när allas överlevnad hängde på hur väl familjen, gruppen, klanen eller byn kunde hålla ihop, var kollektiv likriktning något som främjade överlevnad. Idag är det svagaste länken i samhällskedjan att vara en person som kräver lydnad och likriktning.
Det för oss tillbaka till det gångna året. 2016 blev en lång räcka bakslag för liberalism, fred, anständighet och tolerans. Åtminstone kan det verka så. Men samhällets kris eller västvärldens är inte total på något sätt. Vad vi har bevittnat är helt enkelt en revolt mot att politiker inte har sådana magiska krafter att de kan önsketänka bort de problem som livet själv bär med sig.
Det kan vara illa nog, men betänk att alla som vill att någon annan ska ta ansvar för deras liv, drömmar, förhoppningar och tillkortakommanden egentligen bara vill lämna ifrån sig ansvaret, utan att samtidigt inse att därmed läggs också avgörandet i någon annans händer. Och då blir det inte så bra.
Mönstret går igen i stort och smått. Är det inte Trump som ska bygga en mur mot Mexiko, så är det Reepalu som ska förbjuda vinster i friskolor. Förenklat på ett fördummande vis. Den enkla metod för tänkande som borde kunna användas av alla ser ut som följer:
1) Vad är problemet? Utan att tydligt definiera problemet, så kommer inget att kunna lösas.
2) Löser den föreslagna åtgärden verkligen det definierade problemet? Riskerar något att förvärras?
3) Om du inte kan svara på dessa frågor, avstå från att säga eller föreslå sådant.
Generellt gäller att politiska beslut är trubbiga och ofta overksamma eller rent av skapar nya, betydligt svårare problem. Kloka politiska beslut är sällsynta och kräver att de inblandade förmår tänka längre än nästa budget eller ens nästa mandatperiod. Just nu är väljarnas efterfrågan på den typen av politiker låg. Varför vara eftertänksam när alla andra kräver allt genast?
Världen är trots allt fantastisk. De artister, författare, skådespelare, konstnärer, tidigare idrottshjältar och alla andra som gått ur tiden just 2016 kommer att ersättas av nya talanger. Sådan är tidens gång. I takt med att vi blir äldre, ökar sannolikheten för att personer vi förknippar med viktiga känsloupplevelser under vår levnad som är de som dör.
Det skapar en överdrivet sorgsen upplevelse av vad som händer, om vi fastnar i vår egen underbara nostalgibubbla. Men det kan också skänka trygghet, ett minne från den tid då vi fullt och fast litade på våra föräldrar, skolan och samhället och med barnatro ville och kunde tro gott om alla, när våra första bestående minnen skapades.
Efterhand lär vi oss att livet också innebär utmaningar, besvikelser och misslyckanden. Av dessa kan vi lära och gå vidare. Vi kan också bli knäckta när tyngden blir övermäktig. Och vi kan lättjefullt välja att skylla våra egna misstag på någon annan.Samtidigt blir en sådan levnadsregel otillräcklig gentemot de politiska misslyckanden som vi nu upplever. Statens uppgift är att skydda medborgarna genom att låta försvar, polis och rättsväsende fungera. Hur ska ansvar kunna utkrävas när alla dessa sektorer tycks vara i ständig kris?
Min förhoppning är att 2017 blir året då vi på allvar börjar diskutera vad staten egentligen är – ett våldsmonopol med beskattningsrätt. Och med det följer stor försiktighet och ett stort ansvar.