Utan den frågan kommer aldrig svaret ens att behöva övervägas. Det går att svara som i Monty Python-filmen "Life of Brian" där John Cleese frågar sina kumpaner om vad romarna någonsin gjort för dem och får svaren ”akvedukten, renhållning, vägar, bevattning, medicin, utbildning, vin, offentliga bad, trygghet på gatorna och slutligen fred”. Så, vad har svenska staten gjort för oss?
VA-taxan betalas med avgifter vid sidan av skatten, vägarna betalas via fordonsskatt och punktskatt på drivmedel, vinet punktbeskattas så att konsumenten får betala mer än det verkliga priset. Så medicin och utbildning finansieras gemenensamt, liksom de kommunala äventyrsbaden.
Och just vårdköer, bristande skolresultat och hur badhusen fungerar är tre av de mer debatterade ämnena just nu. Ja, frånsett den upplevda eller verkliga bristen på trygghet på gatorna och det försvar som vi så sakta håller på att bygga upp igen.
Så alla andra skatter då? Vad får vi för dem? Drastiskt uttryckt är den stora välfärdsstaten en upplevelseindustri. Vi betalar mer i skatt än vad vi skulle behöva för att få motsvarande tjänster tillbaka, på grund av slöseri, ineffektivitet och dålig uppföljning i hela den offentliga sektorn. Men vi får upplevelsen av att någon kommer att ta hand om oss när det behövs, även om många tyvärr märker att det inte alls är så. En majoritet av väljarna är också beredda att betala för upplevelsen, särskilt så länge de tror att det är någon annan som betalar, oftast ”de rika”.
Det är vad den franske ekonomen Frederic Bastiat kallade ”den illusion där alla tror sig kunna leva på någon annans bekostnad”. En egenskap hos staten är att skatterna samlas in och sedan fördelas med politiska beslut. I kombination med att de flesta medborgare aldrig betalar in sin egen skatt, utan det sker via arbetsgivare och företag, så upplevs inte skatterna som så betungande de faktiskt är. Det var därför fastighetsskatten var så illa omtyckt, vid varje deklaration framgick det tydligt hur stort beloppet var. Skatten på arbete och konsumtion är vad den är och pengar på kontot efter skatt och priset på varan går att se, så det finns en illusion av transparens där. Hur mycket som ständigt tas ifrån oss är med avsikt gömt.
Välfärdsstatens moraliska dilemma beskrevs för snart 25 år sedan av den socialdemokratiske journalisten Anders Isaksson i boken ”Alltid mer – aldrig nog”. När ett hushåll tydligt måste välja mellan att spara, konsumera (och i så fall vad), och mellan arbete och fritid, så finns inte motsvarande restriktioner på staten. Den kan alltid göra mer och för fler människor. Och det den ändå gör riskerar alltid att uppfattas som otillräckligt.
Från början krävs att någon ansträngt sig och skapat värde för att det alls ska vara möjligt att ta ut något i skatt. Grundproblemet ligger i själva sättet som skatten tas ut på, eftersom beskattning tar fram de sämsta egenskaperna hos staten och förhindrar samtidigt det bästa hos människorna. Det är inte vad vi får, utan vad vi tvingas avstå som är det verkliga problemet med höga skatter.