Förnuft och känsla. Hjärna och hjärta. Vi människor kan tänka en sak och känna något annat. Då går det inte ihop riktigt. En del ändrar då sitt sätt att tänka, men känslorna ligger för det mesta oförändrade. Detta dilemma, eller dubbelnatur har varit känd av mänskligheten sedan tidernas begynnelse och ständigt diskuterats, utforskats och analyserats.
En anledning till att den offentliga debatten ofta ter sig plågsamt banal just nu, är att det är för många som känner något och för få som tänker. Känslor är naturligtvis det som gör att vi människor anser livet värt att leva; utan känslor vore vi blott maskiner. Samtidigt är känslorna en dålig utgångspunkt för gemensamt beslutsfattande.
I en demokrati finns det angelägenheter som berör alla, det innebär två viktiga avvägningar. För det första vad som kan anses vara av allmänt intresse, för det andra vilket beslut som då borde fattas. Den helt oreglerade demokratin innebär alltid en risk för pöbelvälde och lynchmobb, där höga röster och stora folkmassor i alla lägen trumfar erfarenhet, principer och eftertanke. Av det skälet har alla fungerande demokratier konstitutionella begränsningar: varken folket eller deras valda företrädare har rätt att besluta vad som helst, enligt insikten om att makt kan missbrukas.
Nu när ”twitterstormar” och ”drev” leder till att människor angrips verbalt eller att företag ska bojkottas, har en viktig gräns redan överskridits. Genom att vara en del i en större grupp kan människor påverka och i ett samhälle där politiken bestämmer så pass mycket som i Sverige, blir den typen av symbolhandlingar viktiga för många som annars känner sig väldigt maktlösa.
Den som baserat på sina egna känslor vill påverka andra att agera på ett visst sätt, har redan förlorat sin respekt för medmänniskorna. Egentligen borde allt sådant ignoreras, men eftersom vi är människor med känslor är det svårt att inte bry sig om någon visar negativa känslor. Vi börjar undra om det är oss det är fel på.
Ändå är det uppenbart att känslor är en privatsak. Livets glädje och sorg, upprymdhet och utmattning, anspänning och den inre tillfredsställelse som ett väl utfört arbete skänker, är inget som angår någon annan än dig själv och dina närmaste. Det går inte att rösta om känslor!
Samtidigt vet politiker och partier att ytterst få väljare tar ställning baserat på sakliga förslag eller ideologiska utgångspunkter. Det är känslor som får oss att välja partier, det som vi identifierar oss med eller det som bara känns minst dåligt just nu. Att valkampanjer innehåller osaklig och överdriven kritik av det slag som kallas ”negative campaigning” är för att det är en metod som dessvärre visat sig fungera.
Idealet är att politikens omfattning är begränsad och att förnuftet dominerar där. I allt liv utanför politiken kan känslorna få sitt utrymme. Kärlek, kultur, njutning, intellektuell stimulans varierar mellan olika människor. Känslor är en privatsak.
Att göra politik av känslor gör dig till en moraliskt sämre människa. Att ha is i magen, låta hjärnan arbeta lite, kolla upp fakta och inte gå på allt möjligt trams, eller tänka innan du likear och delar, gör dig till en bättre människa.